Tvåändsstickade vantar

Nu är de äntligen helt klara mina vantar. Det tog nästan lika lång tid att fästa trådarna som att sticka. (Värmde byrålådan ett bra tag) Nu återstår bara lite såpatvättning och torkning så kan de användas.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Ge mig en halvtimme på Yll och tyll...

... och jag kommer ut med detta. Två underbara färger Silk blend från Manos del Uruguay (mitt absoluta favoritgarn), ett svart yllegarn från Heaven's hand som jag aldrig stickat i tidigare, ett grönt mjuuuukt merinogarn (sydafrikanskt, inte från rumphuggna får enligt tjejen i butiken) från Colinette och så ett nytt garn från Noro som ska randas med brun eco-ull.

Det är som en påse smågodis, fast hälsosammare.

Syjuntans ursprung

... är puffen i Språktidningen (en av mina favorittidningar) som landade i brevlådan igår. På förstasidan och allt! Under rubriken "Juntan träffas och har kul ihop", finns svaret på vad junta betyder. Ordet har funnits i svenskan sedan 1700-talet och kommer av latinets jungere som betyder förena. Just syjunta nämns första gången 1897. Vidare får vi veta att även om det finns militärjuntor, så träffas ofta juntor istället regelbundet i små grupper för att utöva sin fritidssysselsättning. Här finns språktidningen

Juntor verkar vara det nya svarta och ger de mest oväntade överraskningar. I Dagens Nyheters Söndag deklarerade kocken och skådespelaren Per Morberg att han är en djävul på att sticka. Han skulle vilja samla Mikael Persbrandt, Michael Nyqvist och de andra grabbarna grus för att sticka lovikkavantar i en tv-machosyjunta.

Ja, visst är det en kul tanke, och onekligen en bra programidé. Jag skulle titta och jag tror att flera i vår syjunta skulle sitta nålade framför tvn! Eller vad säger ni?

Fast jag tror även på en programidé att lyfta fram alla fantastiskt kreativa kvinnor som nu bara (inte så bara) syns i bloggvärlden. Tänk er inspirerande program med Tant Kofta, eller Dödergök. Ja, det finns ju hur många som helst!

Oväntade textila möten

Just nu läser jag Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv. Huvudpersonen är texilkonstnär i 60-70-talets Stockholm, i en gryende feminism och ett ständigt pågående samtal om sexualiteten.

Jag som i tonåren fascinerades av Den femte sanningen av Lessing och Kvinnorummet av French, faller för somt, men irriterar mig på somt.

Halvvägs kommen läste jag just en uppfriskande scen där Julia skapar ett uppmärksammat konstverk av bindor dekorerade med rött fritt broderi. Det piggar upp. Liksom den underbara scen där eleganta men stupfulla väninnan kräks ner alla sina kläder och får sova över i en söndrig flanellpyjamas ur matt-traselådan. Sen är jag också förstås svag för långa tediskussioner och Stockholmsskildringar från den här tiden, det erkänner jag direkt.

Det är roligt att verkligen detaljerat få veta vad som skapas. Flyktiga beskrivningar kan göra mig frustrerad. I bokklubben jag är med i läste vi för några gånger sedan Kejsaren av Portugallien, en klassiker som står sig mer än väl. Men i en scen sitter en nioårig flicka och väntar på en kulle. Under tiden stickar hon. Och jag blir där plötsligt väldig vän av ordning och undrar förstås vad? Selma! Du som brukar vara duktig med detaljerna!

Utmaningen

Jag är lite avis på er som tog er till Syfestivalen i helgen, själv hann jag inte dit. Men jag har gett mig själv en utmaning istället: att sy ett lapptäcke av enbart tyger jag har hemma och inte köpa något nytt. Temat ska vara lite åt vår-/försommarhållet med gula, gröna och lila tyger och på bilden ser ni vad jag hittade i min "stash" vid en första genomgång. (Jag tror inte ni blir överraskade då jag berättar att de flesta av tygerna är äldre än mina barn.)

Tror ni jag lyckas?

Gissa vilken min favoritfärg är?

Jag låter bilden tala... :-)

Lite sommarnostalgi

Det är verkligen inget fel på höstar. Delar av det här höstlovet tillbringade jag på ett magiskt milt och dimmigt Öland, där vi cyklade och körde bil på chans och där ungarna kunde leka mörkerkurragömma hela dagarna. Väl hemma surfar jag in på linneaskariskullas blogg och njuter av hennes höstliga pysselbilder. Och. Så ser jag att hon virat in sig i sin födelsedagssjal. Härligt att se saker värma och användas.
Så drabbas jag av lite fäbodsnostalgi och bläddrar i bilderna från i midsomras och Linneaskariskullas hemvist. Riddarsporrarna sträcker sig frodigt för att få sjöutsikt.
Här pågår uppladdning inför den traditionsenliga stafetten med flera grenar. Vissa passar barnen väldigt bra ...
Som denna. Ja, där drar vi igång. Storstadsdalkullan kämpar för seger i hallonremsätning.
När spelemännen drar förbi fäboden är det dags att samlas nere vid Flosjöns strand. För den som är intresserad av dräkter är denna kväll förstås ett eldorado.
Samarbete lyfter midsommarstången på plats på någon minut.
Entusiastiskt hyllningstal till bygden, sång och ringdans runt stången.
Mitt i vimlet denna ljuvligt stickade kofta och broderade hätta. Under sommaren hölls det kurser i tekniken påsöm i Dala-Floda och någon gång vill jag gå en sådan.
Det finns många tillfällen att känna ömhet för sina barn. Här hjälper min Arvin fäbodens mormor hem efter ringdansen och kallas för första gången i sitt liv kavaljer. Mitt hjärta slår ett extra slag.

Midsommardagen firade vi i dräktkavalkadens Tällberg. Mer om det i nästa inlägg.