Tjookvaant

Tjocka ullvantar, det är verkligen något jag gillar att sticka. Fort går det, praktiskt tamedstickning är det och användbara blir de. I julklapp fick min syster stickningslöfte och två härvor svart lovikkagarn med bytesrätt till vitt, men hon liksom jag gillar den svarta färgen.

Uppviket har några bårder från boken "Stickmönster på Öland" där Maria Leimar har samlat traditionella mönsterstickningar från öländska vantar och dräkter. Jag gillar enkelheten i dem, de är vilsamma att sticka och ändå dekorativa.

Det här blev ett mönster helt tillägnat min syster Birgitta med de vårgrå och gröna alvarsfärgerna och fåglarna oppe på himlen. Eller täklingar som vi kallar dem på Öland. Naturligtvis tänkte jag inte så långt att när man bär vantarna hamnar fåglarna nedåt (eller hur blir det egentligen?), men är det någon som har legat på alvaret eller stått på huvudet och tittat upp mot fåglarna, så är det Birgitta, så kanske blev det uppochnedvända perspektivet ändå det rätta.

I tisdags åkte de iväg i ett paket till Almvik och redan nästa dag kom rapporter om att vantarna har skidat i Gamlebyviken. Visst är det ändå härligt med vinter!

Äntligen mössväder!

En sen födelsedagspresent är överlämnad. Sylvia valde själv det svarta garnet på en gemensam lunchrunda i hennes Gamla stan, colinette point five och modellen är från Nina Sagulins Sticka accessoarer.

Det här är tredje mössan jag gör. Jag har själv en rödbrokbusig färg, jag har gett bort en mörkgrönskimrande och nu en svart. Sticka 12 och de går fånigt snabbt att få klara.

Banden till Sylvia är många och dessutom är vi med i samma bokklubb. Till förra gången läste vi Spill av Sigrid Combüchen som frossar i textila detaljer från en syateljé och jag tycker det blev lite elegant oavsiktlig 30-talskänsla i den här bilden.

Nu är glada julen slut, slut, slut...

...nja, sånär som på storstjärnan i gästrummet. Den får vara kvar lite till. Sambon är förbryllad. Men så kan det bli.

Idag när jag hämtade lilltjejen i skolan var det inte beckmörkt - det är nog som Cecilia skrev i förra inlägget, att nu har det vänt.

Sarahs spetskompetens

Det känns så tydligt att vi går mot ljusare tider. Även om en kollega förklarade en dag när vi ugglade på morgontåget till Eskilstuna, att det ännu inte borde märkas så mycket för det är en logaritmisk kurva, är min intuitiva känsla en annan. Det har blivit mycket ljusare i båda ändar.
Det märkte jag inte minst under jullovet. Jag har blivit så vuxen att jag vaknar på mornarna. Och barnen har blivit så stora att de inte vaknar på mornarna. Fem-halvsexpassen är över och det firade jag genom att fortsätta ha jullov och efter nyår gå upp när en i familjen gick till jobbet. Jag satt kvar vid köksbordet och kurade gryning. Men i slutet av veckan fick jag skynda mig, för ljuset kom tidigare och tidigare.
Så jag satt i adventsstjärnans sken och stickade en spets som Sarah hjälpt mig att konstruera mönster till. Jag hade ett nystan melerat växtfärgat att spela med, varken mer eller mindre, och det ska räcka till en kant runt en sjal jag stickat. Så Sarah vägde och mätte och jämförde med sina egna stickade spetsar och kom fram till det här mönstret. Jag tycker det är väldigt fint! Och väldigt roligt att sticka. Egentligen är det en perfekt tågstickning, men jag kunde inte hålla mig så länge.

Förberedd för pekskärm

Published with Blogger-droid v2.0.2

Pyssel var det här

Ja, underbara mellandagar. Speciellt när fiffiga faster Lina dyker upp med en massa smyckespyssel. Tänger, spännen, pärlor, hängen, kedjor, jag vet inte allt hon hade med sig. Tjejerna fick sig ett par sköna timmar vid pysselbordet i alla fall.

Underbara mellandagar

Bland alla böcker i julklappshögen under granen, fanns en stickad julklapp och det var Nicholsonmössan till min svåger, med inspiration från Tant Kofta. Garnet är ekologisk alpacka i mörkgrått och det gick åt precis på metern ett nystan. Kanske blev den någon centimeter för lång, så skulle jag göra en till, skulle jag korta den en aning.

Förra julen pulsade vi här i meterhög snö. I år julpromenerade vi i solsken. Om solen skiner så länge på juldagen att man hinner sadla en häst, blir det ett bra år brukar min mamma säga. I så fall bådar det gott, för vi hann med både långpromenader, trädklättring och elvakaffe i badande småländskt ljus här vid Gamlebyviken.