I prunkande pionens tid

I hörnet av vår trädgård står en pion. Den är överdådig, som pioner gärna blir. Hela plantan och varje blomma. Jag plockar in, doften sprider sig och snabbt faller bladen ner, men till och med det är vackert på en pion.

Nu är ju inte det här en blomsterblogg, utan en stick- och virkblogg och därför får vi koncentrera oss lite på vinrankan som ligger där och trängs. Det här garnet växtfärgade jag en galen helg i Heby för 20 år sen, hur mycket garn som helst hade vi beställt och de stora grytorna i en gammal tvättstuga gick varma nätterna igenom.

Så har garnet blivit liggande och jag har haft olika idéer om vad det skulle bli, men till slut så hände det sig att jag behövde en lång buss-stickning och stack ner handen i en korg och fiskade upp det här garnet och stack ner handen en gång till och fick upp ett mönster på en vinrankesjal.  Och så sprang jag för att hinna med bussen.

Jag tror basgarnet var melerat grått, därefter infärgat med indigo. Det blev två mörkare partier och mörkt i ändarna. Tre hekto gick åt. Själv har jag varit tveksam till den lite blyertsgråblå färgen, men halvvägs in i stickningen övertygade juntan mig om att den var snygg, så nu tycker jag väl det istället då. Är man tvilling så är man.

Mönstret kommer från Garnverket, som ligger vid Kungsholmens kyrka, och heter alltså vinranka. Jag fick det på köpet en gång när jag handlade upp halva affären. Madeleine i vår junta har stickat den i grönt och den blev väldigt fin!

Det kom ett paket från Uruguay...

Idag kom det ett paket från Uruguay. Tanken svindlar. Det är alltid nervöst att beställa garner man inte har känt på innan, och jag brukar försöka låta bli att göra så för att inte bli besviken. Men när jag hittade till madejas.se och läste om de olika hantverkarna och det lilla kooperativet i Uruguays inland kunde jag inte låta bli. Helt underbara handfärgade merinohärvor. Gick ju inte att låta bli. Det fick bli en beställning. Här är resultatet:

Jag är mycket nöjd. Nu ska jag bara försöka komma ihåg vad jag hade för planer för dem...

Orange lycka

Förra helgen tog vi långhelg och åkte till Amsterdam. En vacker och gåvänlig stad. Men fötterna blev trötta och varma. En av resans höjdpunkter var när vi på fredagen hittade en brygga där man nådde ner i vattnet med fötterna.

 

Det här var så skönt så vi kom tillbaka på lördagen och då hade vi sån tur att ett gäng BMX-killar övade på sina konster precis intill. Johanna var som vanligt beredd med kameran.

 

Cyklar fanns det gott om i Amsterdam. Här en klädd variant.

 

 

 

Jag hade såklart googlat reda på lite garnaffärer och fick via Stickcaféet på Facebook veta att Penelope Craft var en bra affär och att designern Stephen West brukar hänga där. Dit måste jag!  

 

 

Utanför möttes jag av ännu en klädd cykel och väl inne i affären förfördes jag av alla de fina garnerna från bland annat Madelinetosh. Dem hade jag bara sett på nätet förut. Det blev ett Stephen West-mönster med tillhörande garn. Hans mönster finns på Ravelry och den jag föll för var Daybreak.

 

Kanske var det staden, kanske var det slumpen, men plötsligt kändes orange som helt rätt färg för mig. Den kändes så rätt att det blev orange Kalinka på Garnverkets rea i morse.

 

Sommaravslutning i juntan

Vi har rundat av för säsongen och det gör vi alltid med lite knytis på nån solig terrass. I söndags var det tur för vår. Medhavda korgar lastades fram med försommarsmaker som fetaostpaj, tsatsiki, pastasallad, sparrisrisotto, goda ostar och rabarberpaj.

Sedan försökte vi göra skäl för maten och tog itu med lite arbete.

Här ser ni Nina djupt försjunken i denna bedårande triseratops-dinosaurie. Hoppas på fler närbilder på den, Nina!

Jenny stickar vidare på sin fantastiska pläd i olika krapp- och vitmåreväxtfärgade garner som hon fått från sin mamma. Sarah ser ut som hon mest leker med mobilen, men hon har multikompetens och hann göra färdigt en mössa och sticka på en sjal i mängder av härliga färger, som vi känner från ett tidigare inlägg på bloggen.

Vi glömde plåta maten men här blev det i alla fall en bild på rabarberpajen, en smulpaj. Nån dag senare fick jag besök och googlade fram ett recept på rabarberkaka som jag gärna delar med mig av.  Den smakar kardemumma och faktiskt lite citron, utan den lite mer arbetskrävande insatsen. Den hamnar här på bloggen i kategorin recept: snabb, riktigt snabb, typ fem minuters insats.

I vanlig ordning gjorde jag om receptet lite, bland annat minskade jag sockret som alltid. Minst en tredjedel och ibland hälften av receptens socker tar jag bort och det blir bara bättre. En vinnvinnsituation. Bra för hälsa, bra för plånboken. Det blir pengar till några nystan till under ett år eller jag brukar tänka att då betalar sig det ekologiska sockret självt.

Nåväl, här kommer detta superenkla pajrecept för sommarbersån, alltså redan ändrat enligt Ceciliaprinciper:

150 gr smör (ska försöka byta ut lite mot kesella nästa gång)
2 ägg
2 dl socker
1 tsk kardemumma
1 tsk vaniljsocker
3 dl mjöl (eller hälften havregryn, hälften mjöl)
4-5 stjälkar rabarber.
Smält smöret och låt svalna. Vispa ägg och socker. Häll i hälften av kardemumman mot slutet av vispningen, tillsätt även vaniljsockret. Blanda i mjölet och smält smöret och häll i brödad form. Skiva rabarberna ganska smått, typ i centimeterbitar. Fördela i smeten. Strö resten av kardemumman över. Grädda i 175 grader 40 minuter.

Man kan ha en klick turkisk yoghurt med vanilj till om man vill, men faktiskt funkar kakan även som den är.

Regnbåge med äppelblom

I våras var jag med i Stickameras Garn och Chokladbyte. Konceptet går ut på att man anmäler sig, får en byteskompis som man skickar garn och choklad till, sen får man garn och choklad av någon. Spännande värre! Som julafton att gå och vänta på sitt paket.

Jag fick ett helt underbart vackert danskt yllegarn, Kauni (och god choklad). Funderade ett bra tag på vad jag skulle sticka av mitt garn. Började på en sjal, insåg att garnet inte helt skulle komma till sin rätt och bytte till en gammal välkänd variant från Stickfrossa - Annas axelvärmare. Äldsta dottern föll pladask, så den blir hennes. Nu är det ju inte riktigt säsong för varma yllesjalar, men nu ligger den och väntar när kylan sätter in i höst.

Ljusblått

När jag var på Yll och tyll för några veckor sedan föll jag pladask för detta garn från japanska Noro. Det är Taiyo Sock, innehåller 50 % bomull och resten ull, silke och polyamid. Jag tänkte naturligtvis omedelbart på en enkel sjal, men jag behövde något att randa det med. Det visade sig att det hade jag ju hemma: tunt svart lingarn, även det inköpt på Yll o tyll men för många år sedan. Som inbiten garnsamlare blir jag extra glad när något i gömmorna kan kombineras med nytt material. Och så känns det ännu mer rätt att fortsätta samla garn, för rätt som det är kommer det ju till användning.

 

Linets svarta blanka yta blev perfekt till det färgglada och något mattare Norogarnet. Färgglatt, ja. Hittills har jag gillat alla färger nystanet bjuder på, men nu kom det ett ljusblått parti. Ni som känner mig vet att blått inte är någon favorit (snyggt, men jag vill inte ha det). Inte nog med att det inte är någon favorit, här tycker jag dessutom att det sticker ut väldigt mycket i förhållande till de andra färgerna som är betydligt mer mättade. Det är nästan så att jag funderar på att repa upp och kapa bort det ljusblå. Eller borde jag bara låta nystanet ha sin gång? Kunde ju i och för sig vara en nyttig övning. Vad tycker ni? 

 

 

Snett i säsongerna

Just nu är jag inte inne in nån stickningsperiod direkt. Inte nån annan i juntan heller verkar det som för det är glest med inlägg. Så här kommer några sockor från tidigare i vintras, när jag var lite mer flitig. 

Det turkosa garnet vann jag nångång och har varit lite halvskeptisk till det. Blandade med ett rostfärgat och brunt garn. Jag tycker väl egentligen att färgkombinationen blev sådär. Nästa stickning är med klarrött, mörkgrått och turkost, det blir snyggare.

Sockorna är stickade med påstickad häl och det var ju väldigt lätt fixat. 

Jag stickade dem till min mamma som gärna vill vara varm om fötterna där hon sitter i sitt hus och sparar energi hela dagarna.

De här bilderna är från vår öländska badplats, tagna på sportlovet. Där är hisnande vackert vilken säsong det än är, men sommaren medför förstås fler värden än de rent estetiska. Morgonlöpning med efterföljande picknickfrukost, hopp från brygga, läsning i enbuskskugga och kvällsgrillning med dopp.

Nu i helgen var jag nere och firade Öland spirar, en pendang till Ölands skördefest. Jag köpte färsk sparris och besökte mamma och Solliden, med min väninna från Sri Lanka. Till och med hon tyckte Öland var så exotiskt att hon kände sig som hemma! Redan nu planerar jag för nån försommarhelg till, flera sommarveckor och absolut skördefesten i höst. De öländska rötterna drar!