I brist på sol(hatt)

Eftersom det inte finns några solhattar i babymodell i butik som passar sonens huvud beslöt jag mig för att sy en egen. Dumt nog medan han sov, så passformen blev bara ok. Påt igen. (Ja han sover nu med.)

Maten tar dig till Zanzibar (eller Indien)

Fyra stickningar till efterrätt

Vi hade säsongavslutning häromveckan och vår vana trogen hade vi lite knytis. Alla rätter skulle platsa i ligan "mat för mer stickning", billig, snabb eller långsam. Det är ju så roligt att prova varandras mat. Sarah hade gjort majsplättar. Vill du lägga in receptet på dem när du har tid på bloggen? Här fanns också pulled beef och marängsviss med jordgubbar.

Majsplättar

Jag hade också satsat på biffar, fast med röda linser. (Jag hade läst matmejlistan lite för snabbt). De här blev favoriter förra sommaren. Jag provade ett recept och till doften färdades jag till Zanzibar där jag 1997 gjorde mitt examensarbete i biologi. De påminde om gatumaten vi brukade äta längs stenstadens gator på kvällarna. Ofta låg de i tidningspapper. Och de smakade så gott!

Medan jag stod och stekte, kom Shankar, en kompis, hem till oss. Hej, jaha, här står du och steker vada, sa han. Det här är vår basmat i södra Indien.

Maten på Zanzibar är mycket influerad av Indien, på grund av gamla handelsförbindelser. Och nu har jag två minnen till dessa biffar. Zanzibars stenstad och Shankar i mitt kök. Det känns fint. Men framför allt är de här biffarna goda. Prova! Jag brukar passa på när jag ändå har rester av råris eller kamutvete i kylen. Då går det så snabbt.

Rödlinsbiffar eller vada

Rödlinsbiffar (eller vada)

I dl röda linser
1,5 dl vatten
1 tsk garam masala
1/2 tsk salt
1/2 tsk koriander
1/2 krm svartpeppar
1/2 krm chiliflingor
2 pressade vitlöksklyftor
1/2 röd chili
1 morot
1 dl rostade solrosfrön
1 ägg
1 msk sesampasta
2 dl kokt råris eller kamutvete
2 msk kikärtsmjöl
2 tsk potatismjöl

Koka linserna i vatten tillsammans med garam masala, salt, koriander och svartpeppar. Låt svalna lite. Riv moroten och hacka chilin. Blanda sedan ihop allt och klicka ut med matsked i stekpannan med olja. Stek några minuter på varje sida.

Lilla koftan i det gröna

Jag älskar personliga julklappar och förrförra julen fick jag garn till en vacker sjal, flera nystan vit kid mohair av min systers familj. Men jag börjar känna mig själv och insåg att en sjal skulle bli mindre använd än en liten kofta. Som av en händelse hade jag fått en beskrivning medskickad när jag storhandlade på Garnverket, Kungsholmen, Stockholm. 

Hemma hade jag redan några smånystan i samma färg och så satte jag igång. Koftan går att sticka i enkelt eller dubbelt garn och min är stickad i dubbelt. Jag gjorde tabberas på allt och precis mot slutet fanns mer kofta att sticka och vilken tur då att man har en syjunta som kan bistå med de sista snuttarna! 

Ja, vad skulle man överhuvudtaget göra utan vänner? Förra söndagen blev jag spontant bjuden på elvakaffe i denna fantastiska trädgård med växthus och soffa. Den som vill se mer av helgrön miljö, lära sig mer om textilier från Dalarna eller prova härliga recept, kan med fördel titta in på bloggen Linneaskariskulla.

Nu hittade jag också beskrivningen på Garnverkets Lilla kofta som är publicerad i Ica-kuriren.

Riktigt enkel och snabb stickning. Sånt gillar ju jag!

Min lilla kråka!

Nu är min lilla kråka klar! Mönstret kommer från Garnomera
Det var både roligt, lätt och ganska snabbstickat. Kråkorna är en variant på en gammal favorit - bellis.

Lite tråkig känner jag mig, som inte hittade på en egen färgkombination, utan tog Garnomeras förslag rakt av - men den är ju så vacker! Längesen jag gjorde nåt randigt. För att vara helt ärlig kan jag knappt komma ihåg att jag randat alls... Men kul var det.

Räddaren i nöden

Idag började jag leda en kurs på Poppius om att skriva debattartiklar och pressmeddelanden som når genom bruset. Helt ny grupp och lite nytt koncept, så jag förberedde mig noga och strök blusen lite extra. 

Före kursstart tog vi en lunch, lärarkollegan och jag, och skulle avsluta med en kopp kaffe. Kaffet hämtades över disk och när jag fick det upphällda kaffet sträckt över till mig, råkade servitrisen samtidigt stjälpa alla uppstaplade koppar över min fyllda kopp vilket ledde till att jag plötsligt stod där alldeles brunprickig.

Inte jättekul i vanliga fall och verkligen inte när man ska stå och prata inför en ny grupp. Jag hann tänka många tankar medan jag fruktlöst gnodde på fläckarna. Så kom jag på min sjal, som jag fiskat upp ur färdigkorgen precis innan jag sprang iväg hemifrån och snott runt halsen. Draperad bakochfram täckte den effektivt det brunfläckiga partiet vilket motsvarade hela min framsida. Just idag är den min favorit. 

Sjalen är en efterföljare till den här, som jag gjorde 2010. Mycket enkel att göra, svårigheten idag ligger i att hitta ett tjockt silkegarn, men lyckas du med det, så är det här ett plagg som stickar sig självt. Och boken, ja den är också bra.

Åker snålskjuts

Min väninna Eva-Karin har bloggarnamnet Linneaskariskulla och där kan man ofta hitta fina bakrecept och trädgårdstips. Nu var jag inne och kikade och hittade jag inte just vad jag skulle behöva? En stickad kratta!

Tittut ur filten

Nej, den här har jag inte virkat. Jag önskar att jag hade kunnat, men det kan jag ju inte. Den här filten har jag fått, av en dam jag hjälpte, ett av mina första jobb i Stockholm. Det var på 80-talet och just då var mormorsrutor inte så himla inne. Det var för nära 60- och 70-talen. Men jag blev alldeles hjärtnupen av den omsorgsfulla presenten. Vilket jobb hon lagt ned! Och hon har verkligen virkat sig in i mitt minne, särskilt de fina pratstunderna vi hade i hennes grönskande burspråk lite likt filmen Gifta på låtsas. Och ibland tänker jag på vad hon lutade sig fram och sa: Du, förstår du, du ska bli kurator. Du har ork att lyssna på gamla käringar du.

Under många år var den min utflyktsfilt, alltid med när det hände något äventyrligt skoj, men de senaste åren har den krupit allt närmre vardagsrumssoffan. Barnen ratar mina ullplädar, det här är en av dem som duger.

Nu ser den lite medtagen ut och varje gång nån lämnar soffan är det med rörelser som en fluga i ett spindelnät. Nån fot sitter alltid fast.

Dags för lagning. Och visst blir jag lite sugen att själv göra en. Jo. Kanske.