Femtimmarskoftan passade!

På en junta för inte så länge sedan stickade Cecilia på en fin bebiskofta. Jag googlade mönstret och satte igång. Garn hade jag redan hemma, det blev Drops Big merino. När koftan var klar blev jag riktigt nervös - skulle den passa på min långa systerdotter? Jodå, den passade utmärkt. Fin och snabbstickad modell. Rekommenderas. Fast jag vet inte riktigt hur man gör för att få den i en större storlek. Det får bli grovt garn...

Nya tofflor

För tre år sen stickade jag ett par kanoter till maken. Efter flitigt användande började de se ut så här:

Jag fick tydliga vinkar om att ett par nya skulle sitta fint i julklapp. December är som vanligt hektisk, så det blev garn i paketet. Jag kompletterade med en hög av små restsnuttar, och - tada! - så här blev resultatet:

De noppar sig lite så här i början, som det mesta tovade, men det ger sig efter ett tag.

Elvakaffe med sällskap

På helgerna dricker jag elvakaffe. Det är jag rätt ensam om. Min man dricker inte ens kaffe, än mindre elvasådant. Så jag håller mig själv sällskap med en liten stickning. Det är inte det sämsta när det är en sån här kul grej. Tipset har jag fått från inspirerande Dödergöks blogg. Hon kallar det avbruten mosstickning och kör tunnare stickor men jag har märkt att jag inte riktigt är den typen, så jag skalade upp till rimliga treor och samkör två garner för att få lite tjocklek på det hela.

Jag blir så imponerad av att den mycket enkla tekniken ger ett så raffinerat mönster. Varje varv stickas i samma färg, ett med räta maskor hela tiden och det andra med vanlig mosstickning, avig och rät där man inte låtsas om att ett annat varv kommit emellan.

Just nu stickar jag lite på chans och får se om det blir sockor till mig eller till min mamma på Öland, som vi ska hälsa på under sportlovet. Fortsättning följer.

Vinst i Tant Koftas tävling

Bloggen Tant Kofta behövde ett namn på en nykomponerad sjal och utlyste en tävling. Och jag vann! Tack Tant Kofta med döttrar för äran. Det glädjer en gammal rubriksättare! Nu heter sjalen Klippkort eftersom mönstret påminde mig om de där korten till simhallen som man hade förr i plånboken. Finns det sådana kvar förresten? Kanske är de på väg bort precis som ljudet från mattpiskning och skrivmaskinsknatter som samlats på skiva just som utrotningshotade ljud? 

Hur som helst är jag idag en jätteglad vinnare. Särskilt som jag den senaste veckan haft influensan och belägrat mig i ena hörnet av soffan. Det är då jag som mest prisar mina fritidsintressen. En bra bok och en kul stickning, då klarar man sig ändå rätt bra, tycker jag, trots ett grått och dystert läge. Och nu drar vi också snart igång en serie om stickning i litteraturen här på Garnglada. Det förekommer oftare än man tror, har vi upptäckt. Till och med i Strindberg, faktiskt!

Jag tänkte fira vinsten med en semla på Spånga konditori ihop med Sarah här på bloggen och ringde hoppfullt upp. Men vi kunde snabbt konstatera att semlorna IRL får vänta för oss båda och under tiden firar jag cybersymboliskt med minnet av underbara semlor jag blev bjuden på för två helger sedan.

Hade kunnat bli favoriter

Nej, de här sockorna är tyvärr ett misslyckande. Allt gick fel. Om jag tänker på förhållandet resultat - tidsåtgång är skalan närmast logaritmisk. Massor av mer tid utan synligt bättre resultat, snarare tvärtom.

Vi behöver inte gå in på detaljer men skaften har ett litet påstickat häng i annat garn på baksidan och själva sockan är för vid. För att rätta till påsigheten, lade jag hoppfullt in dem i maskin för att de skulle tova ihop sig själva till rätt storlek. Nu känns de mer som garngummistövlar. Ja ja.

Av detta kan man lära sig att ett felbeslut ofta leder till ett annat felbeslut för att till slut bilda en hel kedja. Men jag säger som när jag var liten och gick runt i byn och sålde Landsbygdens jul: Bilderna är i alla fall fina.

Mitt förhållande till vantar

För några helger sedan var jag hos mormor för att lära mig sticka hälar. Hon har visat mig flera gånger, men den här gången knäckte jag faktiskt koden och jag känner numera att jag kan stå på egna ben när det gäller hälstickning. När vi hade stickat en stund, varit på garnaffär och ätit middag plirade hon på mig och frågade om jag vill se hennes vantlåda. Jo, det såklart. Så tog hon fram sin låda. Här är en del av innehållet. (Jag lyckas inte rotera fotot, ursäkta)

 

Nog blir man sugen! Och passande nog hade jag fått en vantbok av mina föräldrar i julklapp. Här finns massor av vackra vantar.

 

Många i juntan är duktiga på att sticka både vantar och sockor. Jag vill också! Här är mitt första skakiga försök att sticka med två färger (nej, jag har ju stickat Jämtlandsvanten, men där var det varannan grå och varannan svart, inte så svårt, mer om det här). Det svåra är inte att hålla reda på mönstret, med en post-it fungerar det bra och så ger sig mönstret rätt bra själv. Det svåra är hur hårt man ska hålla trådarna. Hur jag än gör blir det bubbligt tycker jag. Men mormor säger att det är något man lär sig, så jag fortsätter väl att öva. Och så ska man sno trådarna om varandra ofta, det får absolut inte vara några öglor på baksidan, säger mormor. Och då är det så.

Den här typen av mönsterstickning är en helt ny bekantskap för mig och jag tycker att det är så roligt.

Pulsvärmare

Årets första FO har legat färdiga ett tag men nu tänkte jag att jag skulle visa dem på bloggen. Mönstret skrev jag om här. De var precis så roliga att sticka som jag anade!