A little party never killed nobody

Jag drog till Öland i helgen, hem till mamma och morgonkaffe och den här gången fick jag också i näven nycklarna till en lånad sportbil. Jag som nästan aldrig kör bil i vanliga fall inser att sportbil, det är grejen. Så med 87-åriga mamma i framsätet drog vi runt, hon och jag.

Jag fick lite Gatsby-känsla med sportbil, Long Island och resan in till New York (Borgholm nurå) och kryddade med mössan jag stickat. Mönstret är Dödergöks fluffiga basker, otroligt trevlig stickning i garnet Araucania från Peru gjort av alpacka, merino, silke och donegal, som jag tror betyder irländsk tweed. Nu när jag länkar till bilden ser jag att jag gjort helt annorlunda och vridit mönstret. Det blev ju helt OK. Undrar om jag kan göra om det?

Jag köpte två härvor av garnet för några år sedan och tänkte mig nog en sjal. När jag nystade upp det märkte jag att det luddade väldigt, men som mössa gör det sig tycker jag. Och ner över pannan blir jag lite 30-talsgatsbyaktig. Än har jag inte sett filmen, men däremot läst boken. Åh vad det är mycket jag undrar över i den! En riktigt kompakt läsupplevelse är det och nån sa att den står på 100-listan över världsböcker. Förundras fortfarande över att en nästan hundraårig bok kan kännas så otroligt nutid.

Bättre sent än aldrig?

Sprattelfilten är klar så där lite lagom till det att lillen krälar ifrån den. Antingen går bebistiden för fort eller så är jag ohyggligt långsam på att sy.

Det började bra med mätning, nålning, strykning och snygga fogar mellan lapparna men det har urartat något. Veck, synliga sömmar, lagade hål och sömnad utan vare sig mätning eller nålning. Den snyggaste filten kan jag konstatera att jag fortfarande har kvar att sy. (Och den gången behöver jag följa proffstipsen från Nina lite bättre.)

Published with Blogger-droid v2.0.10

Spiraler

Har ägnat större delen av oktober åt jobb. Stunderna, och orken, för stickning har varit försvinnande få. Ett par benvärmare har jag ändå lyckats få till. De är stickade med spiralresår - två räta, två aviga i fyra varv, förskjut en maska åt vänster, två räta, två aviga i fyra varv, osv. Effekten blev väldigt trevlig.

 

Garnet är Fame Trend från Marks & Kattens. Jag la upp 72 maskor på sticka 3 och började och slutade med 3 cm vanlig resår. Jag delade ett nystan på två och stickade tills det tog slut. De blev ungefär 50 cm långa.

Lycka i ett litet nystan

Jag ska snart ut och resa och då passar det bra att ta med ett sådant här nystan. Litet, lätt och framför allt vackert. Det är Mia Dehmer (alias VickeVira på Etsy) som färgar och spinner garner som detta. Jag tycker att det bästa med dem är att de liksom gör jobbet själva. Inga avancerade mönster behövs för att få till en vacker sjal, jag tycker slätstickning och nåt enda hålmönster blir bäst. Fortsättning följer...

Sommarens små projekt

Sommaren resulterade i några små virk- och syprojekt som legat och väntat på att bli bloggade ett tag. Det blev bland annat ett hårband, armband, blommor till armeringsspaljén, ljuslyktor, ett etui till virknålarna samt en liten väska med dragkedja och tygfoder. Ljuslyktorna är från ett Drops-mönster, i övrigt har jag virkat ur egen huvud samt bilder i tidningar och böcker. 

Stickat på film ger framgång

Ibland vet man inte vad som är anledning till vad. Men man kan ju alltid ha en teori. Som det här med filmen Skumtimmen, som har premiär på fredag. Filmen baserar sig på boken med samma namn och utspelar sig i mina barndomsmarker på norra Öland. Ända sen Johan Theorin gav ut boken har den varit ett ständigt återkommande samtalsämne på varenda kalas och tillställning. Min syster ordnade en familjeguidning till alla bokens platser en sommar. Så mycket har det engagerat att en bok tar utgångspunkt från alvarmarkerna vi alla trampat och känner så väl, där vi hämtat kor och plockat svamp och slån och mandelblom och njutit av orkidéer och hämtat en kalkstensflisa till trappen.

Så när filmbolaget förra året annonserade efter statister anmälde jag mitt intresse. Berätta om dina speciella färdigheter, stod det. Och vad ska man dra fram som merit i såna här sammanhang, inte det man brukar direkt, så jag skrev att jag kan prata nordöländska, fösa en koskock framför mig och sticka öländska mönster. "Kan sticka?" skrev jag. "Ja, jag har en spaning om att stickat är en viktig ingrediens i många filmer just nu (Sherlock Holmes, Simon och ekarna till exempel). En framgångsfaktor helt enkelt."

Nej, jag fick ingen statistroll, de är inte så många i Skumtimmen. Hursomhelst. Helt plötsligt i maj satt jag med två biljetter till en provvisning av Skumtimmen inför testpublik. Jag har egentligen ingen aning om hur detta mirakel gick till, och det är ju som jag säger, man vet inte alltid vad saker beror på. Jag kunde bjuda med min väninna från samma marker.

Efter filmen fick vi fylla i vad vi tyckte kunde klippas ner och eventuellt klippas om. Det här var en fråga som engagerade oss. Så vi blev sist kvar och försökte formulera våra tankar där med penna. Den danske producenten var också kvar och ställde nån artig fråga till oss som testpublik. Men nu var vi på mammas gata och passade på att berätta om hur vattenpumpar har sett ut genom tiderna och våra tankar kring öländska kronologiska lövmängder och hur ljuset faller i november och lite andra grejer som sitter i en ölännings benmärg. Ja jösses.

Vissa scener är inspelade på den gård där jag är född. Den mark där Kant skjuter en hare. Och där Lena Endre välter ner en stenmur. Ja, det var mycket omtumlade att se uppe på filmduken och jag har nog inte hämtat mig riktigt än. Men nu är jag ivrig att se den i färdigklippt version. Och om det inte är bortklippt, håll ögonen öppna när kameran sveper över äldreboendet. Sitter det minsann inte någon där i korridoren och stickar?

Här finns länk till en vanttävling i Sticka mera som jag deltog i för några år sedan, med namn och färger från alvaret. På sista sidan i denna pdf berättar jag lite om den pimpade albökevantishen.

Här finns länk till Skumtimmens trailer på Youtube.

Mittisommarvantar

En helg i slutet av semestern hade jag turen att träffa både mina underbara släktingungar och våra härliga tidigare grannbarn. Den här Ebba gav jag ett par vantar och ville passa på att fota. Ebba hinner göra allt på en gång. Studsa studsmatta, tappa framtand, göra cirkuskonster och modella. Vilken avundsvärd energi.

Och här fick vi en stillsamt innehållsrik och efterlängtad dag vid Femörehuvud intill Oxelösund. Lova kombinerar sommar och vinter på ett naturligt sätt.

Vantarna är stickade i det ekologiska garnet Lappland, ett mycket trevligt och mjukt garn tycker jag. Lite mönster på uppviket i enkla öländska, eller kanske universella, bårder.

Det roliga med de här unga damerna är att de uppvisar uppriktigt intresse för stickning, inte bara att få vantar utan att själva lära sig hantverket. Det tycker jag själv är fascinerande.