Ungefär två veckor innan bebisen kom hade jag tröttnat på att sitta i väntrum i timtal (massa extrakontroller) så jag påbörjade trots avdomningar i händer en sjal. Mitt mål var att hinna klart den innan förlossningen och det lyckades precis. Så här i efterhand kan jag konstatera att sista maskan på volangen stickades ca 11 timmar innan jag var ensam i min kropp igen, men det hade jag ingen aning om då.
Egentligen har jag inte så mycket till övers för spräckliga garner, men den här sjalen tycker jag ändå ser rätt ok ut. Men formen... Tanken var att den skulle bli trubbig, men det bidde den inte. Den är nog så perfekt liksidig som man kan komma och därmed riktigt spetsig.
Efter lite support från Sarah har jag nu koll på hur man får till en trubbig skapelse och den nya är påbörjad i vit mohair. Förhoppningsvis blir det något som jag kan tänka mig att använda.
Hjälmmössan var något jag försökte mig på i vintras. Dess värre är det nog gosedjuret som kommer att få bära den i fortsättningen också. Den passar redan sonens huvud och i den här värmen är det knappast aktuellt med tjock mössa i merinoull...
Min väst som har vilat sedan i höstas ska få bli klar snart. Först måste jag bara byta ett av nystanen jag köpte för garnet är så oerhört ojämnt spunnet. Ibland är det tunnt som sytråd och ibland tjockt och fluffigt som eskimo. Snyggt blir det inte.
Apan tror jag att jag startade för nästan ett år sedan. Det enda som är kvar att göra på den är hår på ena foten och händer på armarna. Undrar när den blir klar? Vi kanske borde ha någon junta där man bara får avsluta gamla surdegar? 
