Tittut ur filten

Nej, den här har jag inte virkat. Jag önskar att jag hade kunnat, men det kan jag ju inte. Den här filten har jag fått, av en dam jag hjälpte, ett av mina första jobb i Stockholm. Det var på 80-talet och just då var mormorsrutor inte så himla inne. Det var för nära 60- och 70-talen. Men jag blev alldeles hjärtnupen av den omsorgsfulla presenten. Vilket jobb hon lagt ned! Och hon har verkligen virkat sig in i mitt minne, särskilt de fina pratstunderna vi hade i hennes grönskande burspråk lite likt filmen Gifta på låtsas. Och ibland tänker jag på vad hon lutade sig fram och sa: Du, förstår du, du ska bli kurator. Du har ork att lyssna på gamla käringar du.

Under många år var den min utflyktsfilt, alltid med när det hände något äventyrligt skoj, men de senaste åren har den krupit allt närmre vardagsrumssoffan. Barnen ratar mina ullplädar, det här är en av dem som duger.

Nu ser den lite medtagen ut och varje gång nån lämnar soffan är det med rörelser som en fluga i ett spindelnät. Nån fot sitter alltid fast.

Dags för lagning. Och visst blir jag lite sugen att själv göra en. Jo. Kanske.