Lucka 24 Jultankar X 3

Jul är ju en tid att fundera över just julens budskap. Vem delar vi med oss till? Vem stannar vi till på gatan och småpratar med? Vem bjuder vi hem?

Under året har klimatet hårdnat i Sverige och det gör att jag allt oftare tänker på en turkisk dam vi träffade bara några timmar i somras och som gjorde oerhört starkt intryck på mig. Özgürs mamma är teodlare och tog oss upp till de frodiga bergen i Rize, mot gränsen till Georgien. Vi hade en magisk eftermiddag däruppe. 

Fram mot skymningen tänkte vi vända tillbaka till stan där vi bodde, men Özgürs mamma sa att nej nej det orkar varken barnen eller ni som ska köra. Ni bor över hos mig inatt. Först skulle hon bara få i sig lite mat eftersom hon fastat hela dagen. På väg till restaurangen mötte hon några syriska familjer som hon småpratade med, lyfte upp småbarnen och plockade om dem. Hon berättar senare lite i förbifarten hur hon planerar att praktiskt hjälpa flyktingfamiljen hon lärt känna.

Den kvällen ordnade hon mirakulöst sängplats till oss nio personer, från tre olika länder i sin egen lägenhet. Flera av oss kunde hon inte kommunicera direkt med, bland annat mig.

Hon är en sån virvelvind av vänlighet, denna dam. Hon väljer att se gemenskap där andra sätter gränser. Vi är alldeles tagna, alla vi som kommer i hennes närhet. Hon är samtidigt en sådan urkraft. Och hon använder sin kraft så positivt.

Turkiet tar emot 1,5 miljoner flyktingar från Syrien. Özgürs mamma har bestämt sig att hjälpa till på det sätt hon kan. Och så tänker jag att vi har en tid i Sverige som hellre pratar om det som skiljer än som förenar. Samtidigt pågår så mycket fint också här i Sverige. Hjälporganisationer som stickar babykoftor och filtar att skicka till familjer i kalla läger. Småorter på landsbygden som välkomnar nya som vill bosätta sig där befolkningen annars minskar. Människor som möter främmande människors blick med vänlighet.

De små handlingarna som tillsammans bildar en enorm kraft för öppenhet och möten, inte spott eller brandfacklor. Det tänker och hoppas jag, nu när det är jul.

Det här inlägget blev ett kinderägg, tre dagar i samma lucka som startade julaftonskväll. Sedan dess har tv också börjat sända dokumentären om Astrid Lindgren, en kvinna före sin tid och med mycket civilkurage. Tv när den är som bäst. God fortsättning!

Stickat på film ger framgång

Ibland vet man inte vad som är anledning till vad. Men man kan ju alltid ha en teori. Som det här med filmen Skumtimmen, som har premiär på fredag. Filmen baserar sig på boken med samma namn och utspelar sig i mina barndomsmarker på norra Öland. Ända sen Johan Theorin gav ut boken har den varit ett ständigt återkommande samtalsämne på varenda kalas och tillställning. Min syster ordnade en familjeguidning till alla bokens platser en sommar. Så mycket har det engagerat att en bok tar utgångspunkt från alvarmarkerna vi alla trampat och känner så väl, där vi hämtat kor och plockat svamp och slån och mandelblom och njutit av orkidéer och hämtat en kalkstensflisa till trappen.

Så när filmbolaget förra året annonserade efter statister anmälde jag mitt intresse. Berätta om dina speciella färdigheter, stod det. Och vad ska man dra fram som merit i såna här sammanhang, inte det man brukar direkt, så jag skrev att jag kan prata nordöländska, fösa en koskock framför mig och sticka öländska mönster. "Kan sticka?" skrev jag. "Ja, jag har en spaning om att stickat är en viktig ingrediens i många filmer just nu (Sherlock Holmes, Simon och ekarna till exempel). En framgångsfaktor helt enkelt."

Nej, jag fick ingen statistroll, de är inte så många i Skumtimmen. Hursomhelst. Helt plötsligt i maj satt jag med två biljetter till en provvisning av Skumtimmen inför testpublik. Jag har egentligen ingen aning om hur detta mirakel gick till, och det är ju som jag säger, man vet inte alltid vad saker beror på. Jag kunde bjuda med min väninna från samma marker.

Efter filmen fick vi fylla i vad vi tyckte kunde klippas ner och eventuellt klippas om. Det här var en fråga som engagerade oss. Så vi blev sist kvar och försökte formulera våra tankar där med penna. Den danske producenten var också kvar och ställde nån artig fråga till oss som testpublik. Men nu var vi på mammas gata och passade på att berätta om hur vattenpumpar har sett ut genom tiderna och våra tankar kring öländska kronologiska lövmängder och hur ljuset faller i november och lite andra grejer som sitter i en ölännings benmärg. Ja jösses.

Vissa scener är inspelade på den gård där jag är född. Den mark där Kant skjuter en hare. Och där Lena Endre välter ner en stenmur. Ja, det var mycket omtumlade att se uppe på filmduken och jag har nog inte hämtat mig riktigt än. Men nu är jag ivrig att se den i färdigklippt version. Och om det inte är bortklippt, håll ögonen öppna när kameran sveper över äldreboendet. Sitter det minsann inte någon där i korridoren och stickar?

Här finns länk till en vanttävling i Sticka mera som jag deltog i för några år sedan, med namn och färger från alvaret. På sista sidan i denna pdf berättar jag lite om den pimpade albökevantishen.

Här finns länk till Skumtimmens trailer på Youtube.

Septembersol

Sitter hemma och snorar, hostar och stickar lite mellan varven.
September har ju hitintills varit helt ljuvlig, med varma dagar och sol. På min väg från kontoret mot pendeltåget korsar jag innergårdarna till miljonprogramsområdet Hagalund. Flera kvällar har det suttit två damer i ett soligt hörn med varsin stickning i knät. På bordet en pelargon, en termos och två koppar. Man blir glad och lovar sig själv att minnas detta när höstregnen kommer.

Ljusblått

När jag var på Yll och tyll för några veckor sedan föll jag pladask för detta garn från japanska Noro. Det är Taiyo Sock, innehåller 50 % bomull och resten ull, silke och polyamid. Jag tänkte naturligtvis omedelbart på en enkel sjal, men jag behövde något att randa det med. Det visade sig att det hade jag ju hemma: tunt svart lingarn, även det inköpt på Yll o tyll men för många år sedan. Som inbiten garnsamlare blir jag extra glad när något i gömmorna kan kombineras med nytt material. Och så känns det ännu mer rätt att fortsätta samla garn, för rätt som det är kommer det ju till användning.

 

Linets svarta blanka yta blev perfekt till det färgglada och något mattare Norogarnet. Färgglatt, ja. Hittills har jag gillat alla färger nystanet bjuder på, men nu kom det ett ljusblått parti. Ni som känner mig vet att blått inte är någon favorit (snyggt, men jag vill inte ha det). Inte nog med att det inte är någon favorit, här tycker jag dessutom att det sticker ut väldigt mycket i förhållande till de andra färgerna som är betydligt mer mättade. Det är nästan så att jag funderar på att repa upp och kapa bort det ljusblå. Eller borde jag bara låta nystanet ha sin gång? Kunde ju i och för sig vara en nyttig övning. Vad tycker ni? 

 

 

Lucka 14: Nystan blev ett klot

Ibland är det verkligen som det står i böckerna. Saker kommer till en. När man minst anar det. Som när man bänkar sig för Nobelkvällen och den visar sig vara en enda lovsång till stickning, garn och syjuntor. 

Visst är det bara att luta sig tillbaks i stolen och njuta när Cirkus Cirkör pratar om stickning som en fredshandling, ett sätt att skapa band mellan länder och människor. Och samtidigt stickning som en källa till något långsamt mentalt meditativt, som vi så väl behöver i vår snabba tid.

Ännu mer speciellt är det att redan i helgen cirkulerade ett mail i juntan om att fixa biljetter till Cirkus Cirkörs föreställning Knitting peace i vår. Sarah hade i somras sett förstudien och talade varmt för saken. Den 17 mars går vi in i världsstickningen på Dansens hus!

Snacka om att någon läser juntans önskelista och delar ut julklapparna hela vägen till julafton!

Lucka 3: Stickade julkulor

Jomenvisst är det stickade julkulor som gäller i år. På legendariska varuhuset Liberty i London hänger de främst, tillsammans med de tovade och handgjorda och numrerade julgransprydnaderna.

Redan förra året landade boken om stickade julkulor i mitt hem och igår var de norska männen uppmärksammade i tv. De är ju förtjusande, både männen och kulorna. Ändå kan man inte låta bli att förundras över genderperspektivet. Hade två tjejer med denna ändå ganska begränsade uppsättning mönster och fantasi kunnat få ett sådant dundergenomslag?

Och så låter jag tanken vandra till Beckmans julmarknad som jag besökte för några år sedan. Två tjejer stod och vek invecklade och vackra julkulor av mönstrat papper i japansk teknik. En timme tog det att få ihop en, som de sålde för en hundring. De två killarna som stod bredvid, hade plockat isär en hop gamla skrivmaskinstangenter som de limmade en manschett-knappsbaksida på. 20 sekunders arbete och 200 spänn.

3 räta och en avig

Äntligen har jag kommit igång med Tant Koftas vackra och lättstickade sjal. Fotot är nog inte det bästa för man ser inte att det rosa merinogarnet är lite blankt medan den lila alpackan som bildar åsar är matt. Jättefin kombination. Jag köpte så mycket garn som hon sa skulle behövas, men ändå undrar jag hur långt det kommer att räcka. Bäst att sticka snabbt, så det inte hinner ta slut.

Lite vemod

Här är min mormors händer i full fart med stickning. Jag undrar hur många timmar hon stickat i sitt liv.

Jag och mormor var ju och hälsade på hos Tant Kofta (se här) i somras. Mormor köpte bland annat koppargarnet från Peru och skulle ge sig på det medföljande mönstret på pulsisar med bladkant. Här pågår provstickning i ett annat garn, för hon tyckte att det var svårt att komma underfund med mönstret. Numera är rollerna ombytta hos oss. Jag har hängt över hennes axel otaliga timmar och lärt mig aviga, räta, flätor, moss, påfågel och blad, men nu, sisådär trettio år senare, är det min tur att reda ut begreppen för henne. Skönt att kunna betala tillbaka lite. Men ovant. Det var ju liksom hon som lärde mig...

Rätt lustigt, hon stirrade sig blind på alla förkortningar och hade till och med svårt att få ihop det här med aviga och räta varv, men när hon kom ut på kanten på stickningen och skulle sticka bladet rann det bara på, utan att hon behövde stirra på några förvirrande förkortningar. Det kallar jag rutinerat.

Ny favorit?

Har eventuellt hittat ett nytt favoritgarn (vilket i raden?). Jag har köpt två nystan av Drops nya Big Merino. Ska bli spännande. Runt och fint, men aningen trådigt. Men först sticka klart Slip stitch Honeycomb i fina garnet Bom-Ull från HK Textilimport.

http://www.madelinetosh.com/free-patterns/honey_cowl_v1_1(1).pdf

Fredagsmys?

Mörk rullgardin, tre nystan och en vinare. Det var min fredagsshopping idag. Undrar vad de på bussen hem tänkte?

Till kvinnor världen över

Idag är det internationella kvinnodagen, en dag att kanske uppmärksamma för vår blogg. För det blir en särskild gemenskap i det kreativa skapandet, och då tänker jag inte bara i själva juntan.

För visst betyder det något för en kvinna i en annan del av världen, när vi väljer garn som ger en rejäl lön, som Manos vi skriver om i tidigare inlägg. Och visst känns det speciellt att plocka upp gamla mönster som kanske mormorsmor också satt och stickade på sina vantar. Eller när stickning fungerar som ett gemensamt språk när inget annat fungerar, vilket jag upplevt med så nära släktingar som med mina svägerskor.

För alla oss! En vild och vacker bukett idag!

Bland kartonger och hemlöshet

En dag på väg hem, sprang jag förbi Annas jobb för att lämna en mössa jag stickat. Jag tänkte vintern tar kanske plötsligt slut, så det gäller att inte slösa bort de värdefulla mössdagarna.

Det var inte så lätt att hitta Anna den här onsdagen. Hon var fullt upptagen bakom svarta skynken att sätta upp en pop-up-butik mitt inne på NK glas och porslin. Hon tejpade kartonger och byggde väggar av spillvirke och förstärkte budskapet i de åtta produkter som Trendgruppen valt att exponera. Produkter för samvetet. Som till exempel dunkar som renar dricksvattnet med hjälp av solens strålar. Föga anade vi den onsdagen hur kända dessa kartonger skulle bli senare under helgen. I stort sett alla medier har skrivit om denna för NK udda satsning. Här Aftonbladet till exempel. Och Resumé.

En produkt av de åtta är dessa lakan som ser ut som kartonger, för att användaren ska bli påmind om att det finns människor som bara har sådana att täcka sig med när vinternattkylan kryper i kroppen.

Ja, hemlöshet är verkligen något som berör mig starkt. Och så tänker jag hur snabbt man vänjer sig vid det otänkbara. 1993 läste jag en termin i Brighton. Vi var flera som var volontärer bland de många hemlösa i stan. En gång kom en hjälparbetare till skolan och berättade om sitt ideella arbete och om de männikoöden han dagligen mötte. Vi blev oerhört tagna och någon räckte upp handen och frågade: Vad kan vi göra?

Han tittade allvarligt på oss och sa, nej ni kan inte göra så mycket här, men ni kan se till att det inte blir så i Sverige när ni kommer tillbaka.

Då skrattade vi. Allihopa. I Sverige? Hemlösa?

Några år senare var det verklighet. Jag minns första gången nån frågade mig om tia och ja, nu blir jag tillfrågad nästan varje dag när jag åker tunnelbana.

Det är då jag hela tiden ställs inför mina egna ställningstaganden. Ska jag ge? Eller ska jag inte? Inget är rätt. Allt är fel.

Jag vill betala skatt till ett samhälle som sätter en gräns. Nej, hemlöshet ska vi bara inte ha, ska mitt skattesamhälle säga. Kanske är jag naiv, men måste inte det vara målet? Jag skulle vilja att vi verkligen pratade om det!

För tio år sedan gjorde jag ett reportage om hemlöshet i Stockholm. Vi stod i soppkön vid Sergels torg, värmde oss i Klara kyrka och några kom till oss och berättade sin historia. En hade säkert varit NK-kund bara några år tidigare. Så blev det för mycket representation, sprit varje dag, familjen övergav och det blev kaos. Företaget i konkurs. Tröst bland vänner som festade för mycket och vräkningen var ett faktum. Där stod han nu, helt utan tänder och sov på härbärge ibland och under kartonger ibland.

Gränsen är så tunn mellan NK-kund och hemlös. Så tunn. Det önskar jag att Trendgruppen hade vetat mer om. Hemlöshet och utsatthet handlar inte om ett vi och ett ni. Utan om ett oss.

Jag skulle inte kunna köpa dessa lakan, även om pengarna går till hemlösa. Däremot går jag in ibland och lämnar några kassar varma kläder på härbärget vid Slussen, även om jag inte vet om det är rätt. Men jag försöker göra medvetna val på andra sätt. Jag köper lakan så sällan jag kan och använder fortfarande dem jag fick av min storasyster när jag flyttade hemifrån för 30 år sedan. Och när jag måste köpa nytt, då blir det miljömärkta, som nu börjar bli allt lättare att hitta. Det hjälper en ekologisk indisk bomullsodlare som kan odla linser mellan bomullsplantorna för bra näringsutbyte och skördar, istället för att stötta ett system där bönderna måste gå runt i monokulturer med giftsprutan rinnandes över ryggen.

Att handla för samvetet måste vara något positivt. Det måste signalera utveckling och förändring. Man kan bli hemlös, men man kan också gå från hemlöshet. När jag stod där bland kartongerna fick jag känslan av Patti Smith, som praktiskt taget bodde på gatan när hon kom till New York och träffade Robert Mapplethorpe. När de fick sin första enkla, enkla bostad smyckade de den med konstverkscollage gjorda av gamla tidningar och trädde halsband av fjädrar de hittade i parken innan de båda blev världsartister. De hemlösa är närmre än vi tror. Och nu hörs Patti Smiths musik i högtalarna i NKs pop-up-butik.

Nu är glada julen slut, slut, slut...

...nja, sånär som på storstjärnan i gästrummet. Den får vara kvar lite till. Sambon är förbryllad. Men så kan det bli.

Idag när jag hämtade lilltjejen i skolan var det inte beckmörkt - det är nog som Cecilia skrev i förra inlägget, att nu har det vänt.

Datorhaveri och tröga stickor

Nu har jag tvekat länge. Ville liksom inte göra ett tråkigt textinlägg ovanför Cecilias härliga Norgebilder. Men nu kan jag inte hålla tyst längre. Ett omfattande datorhaveri har gjort att jag inte kommit åt bloggen på länge, än mindre kunnat tanka in några foton att lägga ut. Inte för att jag haft så mycket att visa, men en linnesjal har jag färdigställt hittills i höst i alla fall. Visar den när det tekniska kommit på plats. Sticklusten har inte heller varit på topp, men den fick sig ett uppsving med sagda sjal och när jag häromdagen promenerade till Ljungqvists garn på Odenplan och köpte ett mönster (sjal såklart, vad annars?) jag funderat på riktigt länge. Det vore bra om jag fick fart på stickorna, för i våras och somras köpte jag på mig en hel del garn. To be continued...

Garntunna

Här har vi ännu ett projekt som har legat och väntat på en sista hand. Den här gången gällde det en till tur i tvättmaskinen, för efter första tovningsomgången var den aldeles för sladdrig. Jag har virkat med dubbel eskimo. Började följa en beskrivning, men det blev alldeles för svårt eftersom jag "inte kan virka".

Det rosa garnet (växtfärgat) längst fram i korgen och det bruna (egentligen natursvart) som skymtar längst bak köpte jag i jämtländska Bakvattnet, i en butik som heter Fjällbjörken. Vi stapplade in där efter att ha bestigit blomsterfjället Ansätten (rekommenderas!), och jag var så omtöcknad så jag bara köpte 2 hg garn. När jag hade återhämtat mig, dagen efter, insåg jag mitt misstag och ringde till butiken och bad henne skicka 2 hg brunt till. När vi kom till betalningen sa hon utan att tveka "Jag lägger med en faktura, så kan du betala när paketet kommer fram". Vilket förtroende! Jag blir helt rörd av sådant. Har varit med om en liknande händelse, när jag fick trava ut ur en butik med varor för över 1000 kr mot ett löfte om att sätta in pengarna på bankgiro när jag kom hem. Butiken tog inte kort, och jag hade inga kontanter och var höggravid och närmaste bankomat låg längst upp i en backe en bit bort. Då tyckte affärsinnehavaren synd om mig. Och jag är honom evigt tacksam.

Idag kom garnpaketet från Bakvattnet. Med faktura. Gissa vad jag ska göra nu.

För blått för Sarah

Det här inlägget skrev jag och la ut redan igår kväll, men det försvann ut i cyberrymden. Hoppas marsianerna kan läsa och förstår sig på det här med garn.

Jag har beställt garn rätt många gånger vid det här laget, och det har alltid gått bra - utom när jag beställde garnet på bilden. Enligt butiken var det melerat i svart och grått, men när jag väl fick det i min hand var det snarare dovt blått och grått. Vackert, men inte alls det jag hade bespetsat mig på. Garnet är det underbara handfärgade och fairtrade Silk blend från kvinnokooperativet Manos del Uruguay. Nog kan jag sticka i blått garn - det har hänt förut - men här tar besvikelsen över och dödar lusten. För varje maska jag stickar hinner jag tänka "det är för blått" och då blir det ju inte roligt att sticka. Bara att hoppas att det dyker upp någon som vet att uppskatta färgen bättre än jag.

Tänkvärd design

Har ni hört talas om den stickande klockan? Kolla in den här och här. Det är en klocka som stickar en maska varje hel- och halvtimme, på ett dygn har den stickat ett varv och på ett år har den stickat en två meter lång halsduk. Så genialt att konkretisera tiden på det viset. Titta och njut själva. Tack U för tipset!

Får man sticka på fotboll?

Just nu är det väldigt lugnt med fotbollen härhemma. Denna vecka är det bara fyra träningar och sedan väntar faktiskt en cupfri helg. Under sommarsäsong är det turnering nästan varje helg. Jag tar en mycket liten del av ansvaret tillstås härmed villigt, men ibland åker vi hela familjen och ibland är det en cup för varje unge och då coachar jag lillsonen.

Vi trivs bra ihop alla föräldrar, vi fikar, småpratar och hejar. Men för att en rastlös själ som jag inte ska fika ihjäl sig, brukar jag även packa med stickningen. Ungarna tycker att jag är hur exotisk som helst och frågar alltid vad jag "syr" och visar stort intresse för mina alster. Även tränarna frågar artigt.

Men hur OK är det att sticka på fotbollscuper? Jag vill gärna veta.

Så här tänker jag: Jag är uppvuxen i en tid och på en plats där vanliga föräldrar inte hade något ansvar alls för träningar. Skolbussen kom och plockade upp barnen, medan föräldrarna skötte kvällsmjölkningen. Inte skulle de ha tid att skjutsa som vi gör nu. Naturligtvis är jag präglad av detta. Samtidigt lever vi i en ny tid och jag på en annan plats.

Jag är gärna med när barnen spelar fotboll eller simmar. Samtidigt är jag mån om min egen fritid. Genom att ta med stickningen visar jag att även mina intressen är viktiga. Dessutom tror jag att barnen mår bra av att de inte behöver bli iakttagna precis hela tiden. Kanske är det en del av att inte bli för mycket av en curlingförälder.

Men jag har satt upp en egen regel. Träningar och dötid på cuper får jag sticka. Däremot tittar jag alltid på matcher.

Mina barn spelar i den anrika klubben Bromstens IK som i år firar 100 år. Tänka sig! Och för att ni ska få bevis på att även en stickande fotbollsmamma kan vara en stolt fotbollsmamma, länkar jag till lagens sidor. Detta är Arvins sida. Och detta är Adrians.

Nya stickor - revolution i skallen

Ja, nu är jag förbryllad. Kanske är snuvan en bidragande orsak, men det hela utlöstes av en akut brist på rundsticka 5, kort variant, närmare bestämt två stycken. Förkyld som jag är packade jag in mig i polarutstyrseln och körde till närmsta stickbutik. De hade inga bambu- eller trästickor. VA? Bara metall? "Men", sa tjejen i butiken och plirade lite på mig, "jag har ju knit-pro också. Det är stickningens rollsroyce. Jag har många kunder som vägrar sticka med något annat än knit-pro". Jaha, man vill ju inte vara sämre än dessa "pro"-kunder, så det var bara att se cool ut och köpa dem. Tanken är att man köper ett par "sticktoppar" i de dimensioner man behöver, och sedan vajrar i de längder man behöver (en av varje längd), och sedan skruvar ihop de toppar med den vajer man behöver. Jaha. Låter ju jättebra. Men det hela blir rätt krångligt när man som jag just nu vill arbeta parallellt med två stickningar som båda stickas med stickor 5 och som man då har på varsin vajer. Då ska man skruva på en stopp på den vajer man inte vill arbeta med och flytta över själva stickorna till den vajer man vill arbeta med. Hmmm, tror inte detta passar mitt sätt att vara, men visst, jag ska ge det en ordentlig chans. Det kan som sagt vara jag som är allmänt stoffig och har snöat in på det här med bambu och trä. Har någon annan några erfarenheter att dela med sig av när det gäller den här typen av stickor?

Färgningsdilemma

Varje färgningsbad tar en timme och därför fanns det gott om tid att stå där vid spisen och fundera. Min första tanke var naturligtvis hur kul det var att kunna använda garn som bara blivit liggande. Bra miljötänk kändes det som. Men vartefter timmarna gick och spisen hölls varm blir det mer komplicerat. Hur miljövänligt är färgning egentligen? Nu går min spis på el, vindkraftsel, men om man gjort det här i Indien, där många tyger och garner färgas, hade det väl varit ved. Och hur mycket hade jag då inte fått släpa hem?

Nästa tanke är färgerna. Här kunde jag använda flera färgbad och väntade med nyfikenhet på vad det skulle sluta med för nyans. Men ett sådant spänningsmoment är väl inget för den moderna textilindustrin? Där ska nyansen vara exakt som den var tänkt. Färgresterna hälls ut i avloppen.

Jag har skrivit en del artiklar om ekologiska textilier. Att vanliga bomullsodlingar kräver både mycket kemikalier och vatten vet alla nu, men att färgningsindustrin har så stor påverkan på miljön var en nyhet för mig.

Trots dessa tankar är jag glad för mina nygamla garner. Och färgningsvattnet står fortfarande kvar på spisen, ifall några fler nystan känner för att byta färg.