Här är min mormors händer i full fart med stickning. Jag undrar hur många timmar hon stickat i sitt liv.
Jag och mormor var ju och hälsade på hos Tant Kofta (se här) i somras. Mormor köpte bland annat koppargarnet från Peru och skulle ge sig på det medföljande mönstret på pulsisar med bladkant. Här pågår provstickning i ett annat garn, för hon tyckte att det var svårt att komma underfund med mönstret. Numera är rollerna ombytta hos oss. Jag har hängt över hennes axel otaliga timmar och lärt mig aviga, räta, flätor, moss, påfågel och blad, men nu, sisådär trettio år senare, är det min tur att reda ut begreppen för henne. Skönt att kunna betala tillbaka lite. Men ovant. Det var ju liksom hon som lärde mig...
Rätt lustigt, hon stirrade sig blind på alla förkortningar och hade till och med svårt att få ihop det här med aviga och räta varv, men när hon kom ut på kanten på stickningen och skulle sticka bladet rann det bara på, utan att hon behövde stirra på några förvirrande förkortningar. Det kallar jag rutinerat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar