Ja, underbara mellandagar. Speciellt när fiffiga faster Lina dyker upp med en massa smyckespyssel. Tänger, spännen, pärlor, hängen, kedjor, jag vet inte allt hon hade med sig. Tjejerna fick sig ett par sköna timmar vid pysselbordet i alla fall.
Igår kväll flyttade familjen Snöboll in på vår sekretär. Det måste betyda att något stort är på gång. God jul alla där ute!
Så värst mycket till julklappstips har jag inte att dela med mig av, men däremot kan jag fortsätta på det inslagna matspåret och bjuda på goda cupcakes idag. Min äldsta dotter hade sett ett recept i KP och fina muffinsformar hade hon också spanat in. Så det vara bara att sätta igång. Visst blev de fina?!
Om ni orkar med en stjärna till så visar jag gärna den här. En höstdag för elva år sedan satt det två halvåringar i varsin barnstol och sög på några riskakor eller så medan deras mammor knepade och knåpade ihop varsin adventsstjärna. Mammorna var Jenny och jag, och halvåringarna var våra stortjejer. Jag hade fått tag i en jultidning med beskrivning på denna stjärna. Jenny räknade och fixade (jag vill minnas att vi förminskade den lite, eller, Jenny?), sedan satte vi igång med själva tillverkningen. Det var mycket roligt. Och varje gång jag hänger upp den förvånas jag över att den faktiskt är så fin fortfarande.
I dagens lucka bjuds det på kakor, schackrutor närmare bestämt. Det är äldsta dottern som bakar till klassens julmarknad. Själv låg jag mest på kökssoffan och tyckte synd om mig själv för jag har hiskeligt ont i halsen.
Lucka nummer 6 i arla morgonstund får bli den ena av mina hemmagjorda adventsstjärnor. Den här tillverkades någon gång under sent 80-tal efter en förlaga som mamma hade och som hade hängt i min morfars barndomshem. Själva stommen stod min duktige plastpappa för. Han är en hejare på allt som stavas konstruktioner. Men sen fick jag måla. Jag härmade färgerna på originalet så gott det gick, mina blev nog lite bjärtare. Tror tanken är att det ska likna ett blyinfattat fönster med de olika färgfälten. Jag har haft den i mitt köksfönster var jag än har bott sedan jag flyttade hemifrån och den lyser så härligt med sitt varma sken. Att förlagan hänger och lyser hos mamma, efter att ha lyst upp morfars barndomshem, gör att den är mig riktigt kär. Den var lite lurig att fota, men sambon lyckades rätt bra till slut.
Jag kan inte låta bli att visa den här fina ankan i marsipan. Man blir marsipanglad av den!
Nu är den här sjalen färdig, så nu ska ni slippa se den igen här på bloggen. Kanten behöver strykas lite, men ack så fin den blev. På bilden hänger den på äldsta dotterns axlar, men som jag sa i förra inlägget har mamma fått den. Och hon blev glad. Sjalglad.
Jag har glädjen att berätta att mina amigurumis flyttat in i sitt hus tillslut. Huset är en byggsats som jag köpte för kanske 15 år sedan och som aldrig blivit riktigt klar. Så oddsen att de någonsin kommer att få färg och tapeter på väggarna är väl rätt små, men de verkar trivas i alla fall. Och med stor sannorlikhet kommer de att få fler sambos med tiden :-)