Madeleines julbroderi är klart! Hennes fleråriga "syning" blir finalen i vår julkalender.
Igår kväll flyttade familjen Snöboll in på vår sekretär. Det måste betyda att något stort är på gång. God jul alla där ute!
Jag har förmånen att få julpyssla lite i jobbet. Redan i november drar vi igång på laboratoriet för att studera energieffektiviteten hos olika julbelysningar. Till första advent gick vi ut med ett pressmeddelande om hur mycket el man kan spara på att byta ut de gamla glödlamporna. 
Den norska boken om julkulor har jag berättat om tidigare. Två män tolkar norska lusekoftor och vantar och lägger in mönstren i stickade julkulor. Verkligen smart affärsidé tycker jag när jag bläddrar i boken. De har ett koncept och ett självförtroende som jag fascineras av. 
Så värst mycket till julklappstips har jag inte att dela med mig av, men däremot kan jag fortsätta på det inslagna matspåret och bjuda på goda cupcakes idag. Min äldsta dotter hade sett ett recept i KP och fina muffinsformar hade hon också spanat in. Så det vara bara att sätta igång. Visst blev de fina?!
Jag blir faktiskt förvånad över hur otroligt god mat det lagas runtomkring mig. Kanske har jag haft särdeles tur, men mammas mat har varit fantastisk, fast hon bara kryddat med salt och peppar, skolmaten vi hade var jättebra och råkar man hamna på spontan lördagslunch hos nån vän eller ramlar in en sommarkväll i ett annat hem, så finns det ständiga överraskningar.
Just ikväll har maten dock ätits hemma och en slatt rött vin och hela chiliflingor fick smaksätta basköttgrytan från igår. I vår familj är det min man som står för matkonstnärsskapet. Han är duktig på allt från snabba omeletter till festliga fiskgrytor. För några år sedan skickade vi in ett recept på en av hans köttgrytor med chili, saffran och granatäpplejuice till en tävling om årets amatörkock. Han erövrade en av titlarna, den för Öland, med receptet gryta med alvar och sting som finns här. Själv hatar han recept, varje måltid ska skapas i nuet tycker han, men jag brukar försöka mig på att härma.
Granatäpplejuicen i receptet är inte drickjuice, utan en flaska som man köper i butiker med utländska matvaror. Juicen är lite sirapsaktig och vi hittar den i Rinkeby.
Om man går runt och undrar hur saffran böjs (språkligt alltså) finns det utrett på underbara Språkrådets sida. Idag hade jag nämligen anledning att ringa dem för att i mitt jobb reda ut hur näranollenergibyggnader ska skrivas. De har alltid bra svar hur konstiga frågor man än ställer, för just så ska det skrivas, utan mellanrum och bindestreck. Medan jag letade efter deras telefonnummer på webben hittade jag frågan om det nu så aktuella saffranet. Och just så böjs det alltså, saffranet. Inte saffranen.
Om ni orkar med en stjärna till så visar jag gärna den här. En höstdag för elva år sedan satt det två halvåringar i varsin barnstol och sög på några riskakor eller så medan deras mammor knepade och knåpade ihop varsin adventsstjärna. Mammorna var Jenny och jag, och halvåringarna var våra stortjejer. Jag hade fått tag i en jultidning med beskrivning på denna stjärna. Jenny räknade och fixade (jag vill minnas att vi förminskade den lite, eller, Jenny?), sedan satte vi igång med själva tillverkningen. Det var mycket roligt. Och varje gång jag hänger upp den förvånas jag över att den faktiskt är så fin fortfarande.
I helgen hade vi födelsedagskalas härhemma. Vår sjuåring blev åtta! - Vad vill du har för tårta, frågade jag. - Kladdkaka, svarade han. Men vad vill du har för kaka till? - Kladdkaka, svarade han. Och har man födelsedag så har man. 
Jag har alltid varit grymt bortskämd när det gäller vantar. I hela mitt liv har min mormor försett mig med alla sorters vantar, tjocka och tunna, finger och tum, neutrala och färggranna. För några helger sedan hämtade jag hit henne och tillsammans la vi upp en Jämtlandsvante. Mönstret jag har är från en urgammal publikation från ICA Kuriren. Mormor har stickat ett antal Jämtlandsvantar genom åren och jag hängde inte riktigt med i svängarna, men hon har ju tålamod och repade upp åt mig när det hade gått snett. Första vanten fick jag färdig medan hon var här. Den andra har jag nu sakta men säkert knåpat ihop på egen hand (jodå, ryggen är lite bättre). Vanten stickas med två trådar så den blir nog nästintill lika tjock som en tvåändsstickad trots att den stickas med "vanlig"teknik. Det som saknas jämfört med den tekniken är väl vridmomentet. Det här med vantar var rätt kul. Visst, den ena är lite hårdare stickad än den andra och ena tumkilen är väl inte jättesnygg, men man måste ju börja någonstans. Jag funderar på att lägga upp en till.
Det roliga med Spånga i västra Stockholm är att det känns som en liten 50-talssmåstad, med allt mysigt som finns i en sån. En bra heminredningsaffär som brukar kallas lilla NK, en köttaffär med specialiteter, liksom en med fisk, ett litet bibliotek och en väldigt bra järnaffär och såna växer verkligen inte på träd. Och det bästa av allt: Spånga konditori, som har himmelskt goda blåbärsbullar och finfin cappuccino. Den som är på fyndhumör kan ta en sväng till Erikshjälpen, som håller till i enorma lokaler några stenkast bort. Just nu håller Spånga på att göra om torget, men hoppas att det funkar med marknad ändå.
Innan det ens har ljusnat på lördagsmorgonen börjar vi ställa i ordning våra bord, och visst får man en känsla av Lotta på Bråkmakargatan? Så fort vi fått upp allt på det egna bordet gäller det att göra utflykter till de andra. Jag har köpt riktigt fina konstnärsgrejer här, som handgjorda glasfat. Och har man riktig tur, så har Bromstens chokladfabrik hittat till marknaden!
I dagens lucka bjuds det på kakor, schackrutor närmare bestämt. Det är äldsta dottern som bakar till klassens julmarknad. Själv låg jag mest på kökssoffan och tyckte synd om mig själv för jag har hiskeligt ont i halsen.
Ett personligt kalenderblad är en uppskattad present har jag upptäckt. Min åttaårings klasskompisar gillar att få sin tavla i till exempel favoritfotbollslagets färger. Kul också att lägga scrapbookpapper under så får tavlan ett än mer personligt uttryck. Jag har beställt mina på Kärlekspannkaka design. Kanske kan vara ett julklappstips?
Lucka nummer 6 i arla morgonstund får bli den ena av mina hemmagjorda adventsstjärnor. Den här tillverkades någon gång under sent 80-tal efter en förlaga som mamma hade och som hade hängt i min morfars barndomshem. Själva stommen stod min duktige plastpappa för. Han är en hejare på allt som stavas konstruktioner. Men sen fick jag måla. Jag härmade färgerna på originalet så gott det gick, mina blev nog lite bjärtare. Tror tanken är att det ska likna ett blyinfattat fönster med de olika färgfälten. Jag har haft den i mitt köksfönster var jag än har bott sedan jag flyttade hemifrån och den lyser så härligt med sitt varma sken. Att förlagan hänger och lyser hos mamma, efter att ha lyst upp morfars barndomshem, gör att den är mig riktigt kär. Den var lite lurig att fota, men sambon lyckades rätt bra till slut.
... och jag kommer ut med detta. Två underbara färger Silk blend från Manos del Uruguay (mitt absoluta favoritgarn), ett svart yllegarn från Heaven's hand som jag aldrig stickat i tidigare, ett grönt mjuuuukt merinogarn (sydafrikanskt, inte från rumphuggna får enligt tjejen i butiken) från Colinette och så ett nytt garn från Noro som ska randas med brun eco-ull. 
Just nu läser jag Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv. Huvudpersonen är texilkonstnär i 60-70-talets Stockholm, i en gryende feminism och ett ständigt pågående samtal om sexualiteten. 
Det är verkligen inget fel på höstar. Delar av det här höstlovet tillbringade jag på ett magiskt milt och dimmigt Öland, där vi cyklade och körde bil på chans och där ungarna kunde leka mörkerkurragömma hela dagarna. Väl hemma surfar jag in på linneaskariskullas blogg och njuter av hennes höstliga pysselbilder. Och. Så ser jag att hon virat in sig i sin födelsedagssjal. Härligt att se saker värma och användas.
Så drabbas jag av lite fäbodsnostalgi och bläddrar i bilderna från i midsomras och Linneaskariskullas hemvist. Riddarsporrarna sträcker sig frodigt för att få sjöutsikt.
Här pågår uppladdning inför den traditionsenliga stafetten med flera grenar. Vissa passar barnen väldigt bra ...
Som denna. Ja, där drar vi igång. Storstadsdalkullan kämpar för seger i hallonremsätning.
När spelemännen drar förbi fäboden är det dags att samlas nere vid Flosjöns strand. För den som är intresserad av dräkter är denna kväll förstås ett eldorado.
Samarbete lyfter midsommarstången på plats på någon minut.
Entusiastiskt hyllningstal till bygden, sång och ringdans runt stången.
Mitt i vimlet denna ljuvligt stickade kofta och broderade hätta. Under sommaren hölls det kurser i tekniken påsöm i Dala-Floda och någon gång vill jag gå en sådan.
Det finns många tillfällen att känna ömhet för sina barn. Här hjälper min Arvin fäbodens mormor hem efter ringdansen och kallas för första gången i sitt liv kavaljer. Mitt hjärta slår ett extra slag.
- Stickar du på den där ännu? Den såg jag ju för 14 dar sen också, sa 7-åringens fotbollstränare häromdagen när jag satt i täckjacka under en strålkastares sken med min stickning.
Jag blev bjuden på 50-årskalas och är så glad! Vilken fantastisk fest och upplevelsehelg jag fick där i Skatval utanför Trondheim. Just här tar vindarna i där vi står på högsta utkiksplatsen och tittar ner på Skatval som kantas av vatten på tre sidor. Tröjan har jag fått låna av värdinnan Eli.
Eli är min stora stickningsidol. Hon stickar lusetröjor i rekordhastighet samtidigt som hon diskuterar storpolitik. I hennes hall fanns en stor korg som gästerna kunde välja tröjor från när vi skulle ut i blåsten. Jag valde denna för den sprakande färgkombinationen.
50-årsfesten var fantastiskt fin, men det här var inte bara ett endagskalas utan vi långväga gäster fick partaja i dagarna tre. Här ser vi självaste födelsedagsbarnet Iwar och barndomsvännen Clorben tillreda kammusslor från havet därutanför.
Någon kunde rensa, någon kunde krydda och någon behärskade konsten att grilla denna delikatess. Ja, vad ska man säga?
