Syjunta i öst!

Inspirerade av något som kallas Stickfest i väst, kom vi i höstas på att vi skulle ordna vårt eget lilla Syjunta i öst. Surfade runt lite och hittade Myshelg på Finnhamn i skärgården! Helpension i två dar. Underbart! Ungefär halva juntan (plus en gästmedlem!) hade möjlighet att åka.

'

Det blev en hel härlig helg ägnad åt stickning, virkning, ett (1) dopp i isvak, promenader, god mat, bastu. Vissa blev klara med några alster, vissa repade upp, vissa påbörjade trefyrafem nya.

Ni andra som var med, fyll gärna på bland kommentarerna!

Mera dragspel!

Ja, under helgens skärgårdssyjunta påbörjade och avslutade jag dessa (började på en del annat också, hmmm...). De blev inte så tokiga i svart och rosa heller. Här finns svart-grå variant. De här ska få flytta till en av mina kompisar imorgon. Lite fel säsong, men man kan inte få allt.

Tid för avslut

Ja, just nu är jag inne i en fas när jag avslutar projekt. Jag har väl i och för sig påbörjat en del också, men allt är i dagsläget avslutat (förutom de stackars öländska granarna, som växer vansinnigt långsamt, kanske är det som Cecilia säger, att granar inte hör till de vanligaste träden på Öland). Jag har äntligen fått tummen ur och stickat en näbbmusväska till mamma också, alltid nervöst att slänga in sina alster i ett 40-gradersprogram, men det gick bra. Med sambons hjälp lyckades jag till och med räkna ut en bra längd på axelremmen. Hon vill kunna bära den tvärs över (en bandoulière som det så vackert heter på franska), och det borde funka nu. Får se vad hon säger. Den förra näbbmusen fick svärmor. Sedan har jag avslutat den fjärde kragen som äldsta dottern skulle ha. Hon blev nöjd. Apropå nöjd så gav jag dragspelspulsisarna till en kollega. Jag var lite nervös att hon inte skulle gilla dem, men se, det gjorde hon. Varm kram fick jag så jag blev alldeles varm i hjärtat.

På bilderna ser ni ett annat alster som blev klart vid midnatt igår efter mer än ett halvårs stickande (av och till). Det är det vackra ylleganet från öländska Ullcentrum, tvåtrådigt den här gången.

Mönstret är Bellis, hämtat ur en av mina stickböcker. Ett väldigt trevligt mönster som jag har stickat i förut, men då i form av en rak halsduk. Utmaningen här blev att fixa mönster och ökningar på varje varv. Men det gick galant!

Borde kanske förresten berätta att jag påbörjade en solfjärdermönstrad halsduk igår...

Lycka är en nystmaskin

Jo, jag kom på att jag måste ha en nystmaskin. Jag gjorde en snabb marknadsundersökning och kom fram till att det inte verkar finnas så många olika modeller att välja på, så då blev det den här. Eftersom jag är hemma och är sjuk, fick sambon skutta iväg efter jobbet (fast jag vet inte om han verkligen skuttade in på garnaffären). Yngsta dottern kastade sig genast på och började nysta, och se så fint det blev!

Nystmaskin?

Jag funderar på att köpa mig en nystmaskin, för jag får så märkligt ont i handen när jag nystar garn. Någon som har någon erfarenhet av sådana?

Krage nummer 4

Ja, nu är jag inne på min fjärde krage. Hela familjen ska ha! Den här är egentligen något mörkare i färgerna irl. Äldsta dottern fick välja garn själv, och även om inte turkos och ljuslila är min grej så måste jag hålla med om att garnet är mycket vackert (eller "fett coolt" som hon uttrycker det). Cashmere Island från Noro, just nu mitt favoritgarn.

Värmande dragspel

Pulsvärmare är roliga att sticka. Man når ju ett resultat på ett par timmar. Här lyckades jag till och med få nummer två likadan som ettan. Den här dragspelsvarianten (dock utan toner) finns i Pulsvärmarboken. Egentligen kanske man skulle ha haft något klatschigare garn mellan de svarta partierna, men man tager vad man haver. Och jag tyckte det blev snyggt. Fast jag har gammelrosa också...

Två bonushalsdukar

- De ser ut som Odd Mollys, sa väninnans 15-åriga dotter när de var hemma hos oss på middag.

Jag blev jätteglad, eftersom jag gillar Odd Mollys stickade men kan tycka att de är lite "för mycket" jag och ändå inte stickade av mig. Men de här känner jag mig hemma i.

Själva halsdukarna är mosstickade i rest från ett tidigare koftprojekt.

Volangen på den gröna är i och för sig ett investerat bandgarn Giotto, men den vita har jag fått nästan gratis. Bambugarnet är fyndat för någon tia och räckte på metern till två lika långa volanger, utan att jag mätt. Jag kanske kan bli nämndemansmor, som vi säger på Öland när fläsket och kroppkakssmeten går precis jämnt upp.

Blått!

Blå benvärmare till dottern. Passar lika bra utanpå som inuti skorna. Vi korsade Amazonas djungler för att fotografera mästerverken. Paddlade mellan mygg och krokodiler längs Orinoco för att hitta det rätta ljuset ;-). Garnet är Bris, en blandning av ull och soya. Helt underbart att sticka med!

Fäääärdig!

Nu är jag färdig med en sjal som ska ingå i ett byte med svägerskan. Den var riktig seg att sticka i början med lååånga varv (började med 300 maskor) och entrådigt garn. Dessutom krånglade uppläggningskanten genom att bli stenhård. Sedan provade jag en annan uppläggningsmetod, och den fungerade jättebra. Jag hade lite svårt att släppa sjalen när den väl var färdigstickad, så jag virkade ett varv med fasta maskor runt, och sen ett varv med små luftmaskebågar runt uppläggningskanten. Eftersom jag tog in på varje varv på kanterna fick den en kul hornform. Det syns nog inte när den viras runt halsen. Kanten volangar sig lite också, sånt är jag svag för. Jag är ledsen över att korten är lite suddiga, hoppas ni ser ändå.

För snabbstickat!

Så blev det en mössa till slut och vilken tur att vintern faktiskt är kvar! Den är stickad i colinette point 5 och med den finns det egentligen bara ett problem. För snabbstickad. Jag hann inte ens fram till Eskilstuna en morgon innan den var klar. För återresan fanns alltså ingen ursäkt att inte läsa ut Herta Müllers Hjärtdjur. Mössan är tänkt för mig, men modellas här av en sprallig lillson.

Titta vad min mormor kan!

Jag kan inte låta bli att visa upp de här vantarna som jag just har fått av min mormor, 87 år. Jag fick ett par sådana för många år sedan, men så en dag när julstressen var som värst tappade jag bort den ena. Förtvivlad ringde jag till mormor för att bekänna. Hon tog det hela ganska lugnt (vilket inte jag gjorde), och se, två månader senare dimper dessa ner i mitt knä. Motivet är Kungsängsliljan, Upplands landskapsblomma. Mönstret finns i en bok med landskapsvantar som hon har. Visst är de fina!