Färgningsdilemma

Varje färgningsbad tar en timme och därför fanns det gott om tid att stå där vid spisen och fundera. Min första tanke var naturligtvis hur kul det var att kunna använda garn som bara blivit liggande. Bra miljötänk kändes det som. Men vartefter timmarna gick och spisen hölls varm blir det mer komplicerat. Hur miljövänligt är färgning egentligen? Nu går min spis på el, vindkraftsel, men om man gjort det här i Indien, där många tyger och garner färgas, hade det väl varit ved. Och hur mycket hade jag då inte fått släpa hem?

Nästa tanke är färgerna. Här kunde jag använda flera färgbad och väntade med nyfikenhet på vad det skulle sluta med för nyans. Men ett sådant spänningsmoment är väl inget för den moderna textilindustrin? Där ska nyansen vara exakt som den var tänkt. Färgresterna hälls ut i avloppen.

Jag har skrivit en del artiklar om ekologiska textilier. Att vanliga bomullsodlingar kräver både mycket kemikalier och vatten vet alla nu, men att färgningsindustrin har så stor påverkan på miljön var en nyhet för mig.

Trots dessa tankar är jag glad för mina nygamla garner. Och färgningsvattnet står fortfarande kvar på spisen, ifall några fler nystan känner för att byta färg.