Litterära trådar

Det är förvånansvärt hur ofta stickning dyker upp som ingrediens i böcker. På senare tid har jag formligen snubblat över garn, alltså inte bara i mitt eget hem.

Under mer än ett år har Harry Potter varit som en femte familjemedlem hos oss. Jag är grymt imponerad av författaren som väver intrigen så skickligt från första till sjunde bok. Problemet är att jag inte fullständigt har handlingen klar för mig, eftersom jag bara högläst vartannat kapitel…
Men de stickade tröjorna har jag inte missat och de känns som centrala symboler. Kompisarnas mamma, mrs Weasly, producerar kärleksfullt på löpande band åt sin stora barnaskara. Och inte nog med det. Harrys första julklapp någonsin (här är jag lite osäker med tanke på hålrummen) blir en stickad tröja.

Även i Kajsa Kavat finns det tröjor. Men de kliar, så dem måste Kajsa klippa sönder.

Min absoluta favorit är ”Astons stenar” av Lotta Geffenblad. Aston samlar stenar (den här läser vi med igenkänning, min femårige son och jag, ehuru han sedan två års ålder samlat en pinne om dagen på väg hem från dagis och kommer ihåg varenda en utifall någon lyckats smugglas bort) och måste ta med sig dem hem eftersom de fryser. Bilderna visar en mamma som läser tidning och spelar gitarr och en pappa som stickar mössor åt hela familjen och små täcken åt alla stenar. Som sagt, en favorit.

Häromdagen läste jag Åsa Larssons deckare från Kiruna ”Till dess din vrede upphör”. Där går gamlingarna runt i de kalla husen i stickade koftor som är ganska närgånget beskrivna.

En av de kanske mest otippade böcker i denna lista känns som ”Grupp 8 och jag”. I början av 70-talet var Gunilla Thorgren med och startade detta feministiska nätverk som har betytt så mycket för dagisutbyggnad, jämställdhetspolitik och lagstiftning. Samtidigt vävde hon gardiner till sitt värmländska torp. Jag blir lite förvånad när jag ser det på pränt, men samtidigt var det så hela min barndom såg ut. Två äldre systrar som ordnade aktioner mot kärnkraft på lördagen och satte upp en mattvarp på söndagen. Politik och skapande verkar kunna ligga väldigt nära varandra.

I somras när jag var hemma på Öland fick jag höra talas om Kvist-Mina som i början av 1900-talet stickade strumpor medan hon gick. Det gör Vandrar-Marie i boken skriven av Margit Friberg också. Då tänker jag att det kanske ligger i mina öländska gener. Att jag stickar vantar på tåget till Eskilstuna varje morgon.