den här sjalen är stickad under solning på bohus malmöns saltstänkta klippor. så mycket solenergi finns lagrad här! jag hör barnens hopp i vattnet och alla åttas småprat över bageriets gudomliga bullar. mönstret kommer från tant kofta, men resultatet blev i minsta laget. garnet tog helt enkelt slut. jag ångrar lite att jag inte använde större stickor än 5,5 men det är ett tips om någon blir sugen. 7 skulle funka till det här garnet tror jag.
garnet som jag tror heter nattviol fyndade jag på wålstedts garnspinneri under midsommarhelgen. jag tog de härvor som fanns kvar och när vi kom till kompisarnas fäbod visade jag upp dem för mormor i huset, kullan karin, och hon kunde ge förklaringen till varför jag aldrig kan hålla ordning på namnet. wålstedts är familjens namn. vålberg är namnet på deras fäbod, och numera garnet. jag lärde mig än mer om namngivning, men det blir i nästa inlägg. fördelen med att ha en omlindad vänsterhand är att jag hinner lägga ut alla sommarens bilder, jag läser böcker och kan inte diska. tyvärr finns det också nackdelar ...
Sjalar där garnet tar slut har jag erfarenhet av ;-)
SvaraRaderaMan får lösa det med sjalnål, eller ge bort den till någon liten nätt vän.
Tyvärr känns det fortfarande lika svårt att komma ihåg vad som är namn på vad, men nu finns ju ett facit i alla fall. Men garnet är underbart, det är ett som är säkert. Visst är det härligt med stickningar med positiva minnen! Och just de där soldränkta projekten känns extra härliga när höstmörkret obönhörligt lägger sig över en.
SvaraRadera