Idag skrev jag ett pressmeddelande på mitt jobb om forskning som ska ge batterier ett andra liv, second life. Uttjänta på ett ställe, resurs på ett annat. Precis som tanken med den här kudden. I sitt första, drygt 20-åriga liv, har den varit en kofta. Jag stickade den åt min mamma av alpackagarn jag köpt i Bolivia, på väg upp mot Titicacasjön, direkt av kvinnorna som stod längs vägen.
Om jag minns rätt är det den enda stickning jag har rundstickat och sedan klippt upp för att få som kofta. Och det har ju verkligen hållit. Mamma har förvaltat den väl och använt den i stort sett varje dag, förutom kanske under högsommaren. Eller kanske då också för hon är tidigt upp på morgonen. Hur som helst blev den till slut ohjälpligt utsliten. I sista stadiet hade den kärleksfullt lappade ärmar i alla syskrinets färger.
Men lite svårt var det att bara kasta den i soporna. Så i somras norpade jag med den upp till Stockholm och sydde om den till kudde. Ryggen räckte till. Kuddens baksida klippte jag från en annan utsliten trotjänare, den grå jumpern som också gjort sitt.
När vi besökte mamma/mormor på Öland under sportlovet, hade vi med kudden som present. Och hon tog faktiskt emot den utan för mycket krångel, särskilt sedan hon hört att inget var inköpt, inte ens innerkudden. Bara det var en vinst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar