Stickning som meditation

Det är väl ingen nyhet att stickning har en lugnande effekt. För mig väcker stickningen många känslor på vägen till målet. Ibland ger mönstret upphov till ren och skär frustration - då är det lite si och så med den lugnande effekten - men hur irriterad jag än har varit under resans gång så infinner sig nästan alltid ett lugn på slutet. Vissa mönster ackompanjeras av speciella minnen. De här löven är ett exempel. Jag växte upp med en i princip konstant stickande mormor. Det var både spetsstickning och flerfärgsmönster. Mormor blev stammis på Yll och tyll så snart butiken öppnade i mitten på 1980-talet. Nu sätter händer och ögon i princip stopp för handarbetandet men intresset finns kvar hos denna 92-åring. Bland allt det hon stickade beundrade jag mönsterstickade saker allra mest. Jag tillbringade mycket tid hos min mormor och morfar när jag var liten och de allra bästa stunderna var när jag låg på en för kort madrass på golvet i mormors sovrum och vi pratade om olika sjukdomar man kunde drabbas av. Näst bäst var när vi satt i soffan och hon lärde mig sticka. Känslan när jag knäckte mönstret till det som i Märthaskolans handarbetsbok kallades Rosenlöv! Jag har återvänt till dessa löv i olika tappningar många gånger under mitt stickliv och varje gång fyller de mig med ett alldeles särskilt lugn. Nu stickar jag dem i mjukaste merino blandat med lite silverbling. Och jag fullkomligt älskar dem.