Tjocka ullvantar, det är verkligen något jag gillar att sticka. Fort går det, praktiskt tamedstickning är det och användbara blir de. I julklapp fick min syster stickningslöfte och två härvor svart lovikkagarn med bytesrätt till vitt, men hon liksom jag gillar den svarta färgen.
Uppviket har några bårder från boken "Stickmönster på Öland" där Maria Leimar har samlat traditionella mönsterstickningar från öländska vantar och dräkter. Jag gillar enkelheten i dem, de är vilsamma att sticka och ändå dekorativa.
Det här blev ett mönster helt tillägnat min syster Birgitta med de vårgrå och gröna alvarsfärgerna och fåglarna oppe på himlen. Eller täklingar som vi kallar dem på Öland. Naturligtvis tänkte jag inte så långt att när man bär vantarna hamnar fåglarna nedåt (eller hur blir det egentligen?), men är det någon som har legat på alvaret eller stått på huvudet och tittat upp mot fåglarna, så är det Birgitta, så kanske blev det uppochnedvända perspektivet ändå det rätta. I tisdags åkte de iväg i ett paket till Almvik och redan nästa dag kom rapporter om att vantarna har skidat i Gamlebyviken. Visst är det ändå härligt med vinter!
Vilka snygga vantar du gjort! Gillar både bården och färgvalet./Lööw
SvaraRaderaTack, roligt att du gillar! När får vi beundra all din kreativitet i en blogg?
SvaraRaderaDe är ju hur fina som helst! Nu fick jag lust att lägga upp ett par jag med.
SvaraRaderaVarma och vackra vantar för vintervita dagar i skidspåret på vidsträckta vidder:) De viit täklinga' flyyge fint i skiidstaavas takt. Tacksamt värmda systerhänder tackar varmast! /syster B
SvaraRadera