Hallonröd och redan favorit

Innan snön helt försvunnit, lägger jag ut bilderna på denna kofta som varit ett långprojekt, mest beroende på virkfobi och väntan på rätta knappar. Knappkanten skulle enligt mönster virkas, men jag rundade det genom en stickad uddkant. Här modellar brorsdotter Anna.

Här har vi en kreativ söndag, lillson och jag, medan andra halvan av familjen är på fotbollscup. Knapparna hittade jag på Myrorna i Sundbyberg och de ser ut att vara från 40-talet. Ett mellanting av hallon och igelkott.

Mönster och garn kommer från Garnverket, som ligger på Hantverkargatan i mina favoritkvarter på Kungsholmen i Stockholm. Ekologiskt kabelgarn och jag gillar verkligen modellen, särskilt uddkanterna på ärmarna. Skulle jag sticka den igen, så kanske jag gör ärmarna lite kortare. Och det kanske blir så. Jag har redan varit och kollat in några nya möjliga färger.

Yllevantar

När de första vårkänslorna började sätta in drog jag igång och stickade yllevantar till döttrarna.Turkost är det som gäller för stora tjejen, så turkost fick det bli. De smala bubbelränderna är hennes idé.

Lilltjejen valde gult och rostrött. Jag var sugen på att prova flätstickning, och det tyckte hon lät fint. Hon ville egentligen ha en dubbelfläta, men till det var vanten lite för smal.

Internationell bondtur

För ett tag sedan skrev jag att Beckmans bad mig hålla en föreläsning om miljövänligare kläder, som redaktör för boken Grön design. Såklart svarade jag ja, på stående fot, (vilket just då var på väg upp i en buss). Att få tillfälle att prata om hållbar design för designers som prövar nya vägar. Vilken chans! Och precis det vi satt upp som mål när vi började planera boken.

Kul då att kunna visa upp bokillustrationer gjorda av Beckmanseleven Tove Nilsson, idag Tove Sundman. En del bilder känns mer aktuella än någonsin ...

Jag lovade att berätta om min makalösa tur. För några år sedan var jag med och planerade en konferens i Stockholm för miljöjournalister från hela världen. Invigningskvällen fick jag äran att sitta bredvid ordföranden för de internationella miljöjournalisterna. Eftersom han var från Indien, pratade vi bomull. Det visade sig att han skrivit en bok i ämnet. När jag senare som redaktör behövde ett reportage från olika bomullsodlingar i Indien, kunde jag bara lyfta luren. Av ren slump hade jag hamnat bredvid världens för ämnet mest lämpade journalist. Snacka om tur.

Innan jag skulle till Beckmans läste jag om boken. Hade den med på tåg och tunnelbana. Trots att vi verkligen lade oss vinn om att ha ett positivt anslag med möjligheterna i fokus, och trots att jag

känner texterna så väl började jag två gånger gråta. En scen är just Darryls beskrivning av skuldfällan GMO-odlarna hamnar i och den enda väg de ser som lösning. Att dricka giftet själva. Andra gången var min egen text. Att läsa om vad som händer en sömmerska som råkat sy fel i en syfabrik på Sri Lanka, och säkert varsomhelst i världen. Ja, det ska väcka känslor. Varje gång.

Vågar också vägra våren

Så här i vinterns sista skälvande minuter drog jag igång yllevantstickning till döttrarna. Har vi tur - eller otur - hinner de använda dem några gånger innan det blir för varmt...

Published with Blogger-droid v1.6.7

Vägra våren!

Nej, detta är ingen protest mot våren. Det är verkligen en årstid jag älskar. Men vintern har onekligen sin charm och för oss stickare är det guldgruvetid.

När vi ändå var i vännen Eva-Karins fantastiska växthus passade vi på att plåta min vinterrustning. En halsduk i garnet Eskimå, som jag plockade ihop färger till som i en godisaffär. "En sån, å så en sån". Riktigt tjockt garn i resårstickning och den här halsduken liksom stickade sig själv.

Och så blev det en mössa. Mönster från Nina Sagulin och är väl den fjärde vi stickar i vår junta. Tur att vi jobbar långt ifrån varandra! Jag lyckades dock rekrytera en kollega på modellen. Hon hade en slumrade stickningstalang som genom den bubblade mössan vaknade till liv.

Mössan har troligen räddat livet på mig under vinterns kalla halvtimmespromenader till morgon-t-banan. Särskilt när vår jättegulliga geckoödletermometer som så enkelt gick att fästa på utsidan fönstret mest mätte rutans temperatur. Lagoma fem minusgrader visade sig vara -20 IRL.

Vintervärmare

Om det inte vore för julstjärnan, så ser man inte att bilden är tagen den 16 januari. Snötäcket är detsamma, då som nu, även om marssolen verkligen är imponerade. Våra solcellslampor lyser nu på kvällarna genom snödrivorna! Mycket suggestivt!

Sjalen är Eva-Karins 51-årspresent, stickad i öglemohair varvat med smala isticksränder av tjockt silkegarn som inte är helt lätt att få tag i, men ett tips är pärlan Anntorps väv i Gamla stan.

Sjalen började jag sticka i somras på födelsedagsbarnets fäbod, så det kändes som en passade present. För någon vecka sedan överlämnades 50-årspresenten, ja för så blir det när folk bara känns yngre och yngre. Presenten var en bakkurs på Rosendals som vi stått i kö för i över ett år nu. Vilken härlig kväll vi hade! Vill du lära dig mer om surdegsbakning, läs Eva-Karins egen blogg: linneaskariskulla.blogg.se, några inlägg ner under just rubriken "surdegsbakning".