För några helger sedan var jag hos mormor för att lära mig sticka hälar. Hon har visat mig flera gånger, men den här gången knäckte jag faktiskt koden och jag känner numera att jag kan stå på egna ben när det gäller hälstickning. När vi hade stickat en stund, varit på garnaffär och ätit middag plirade hon på mig och frågade om jag vill se hennes vantlåda. Jo, det såklart. Så tog hon fram sin låda. Här är en del av innehållet. (Jag lyckas inte rotera fotot, ursäkta)
Nog blir man sugen! Och passande nog hade jag fått en vantbok av mina föräldrar i julklapp. Här finns massor av vackra vantar.
Många i juntan är duktiga på att sticka både vantar och sockor. Jag vill också! Här är mitt första skakiga försök att sticka med två färger (nej, jag har ju stickat Jämtlandsvanten, men där var det varannan grå och varannan svart, inte så svårt, mer om det här). Det svåra är inte att hålla reda på mönstret, med en post-it fungerar det bra och så ger sig mönstret rätt bra själv. Det svåra är hur hårt man ska hålla trådarna. Hur jag än gör blir det bubbligt tycker jag. Men mormor säger att det är något man lär sig, så jag fortsätter väl att öva. Och så ska man sno trådarna om varandra ofta, det får absolut inte vara några öglor på baksidan, säger mormor. Och då är det så.
Den här typen av mönsterstickning är en helt ny bekantskap för mig och jag tycker att det är så roligt.
Ja, du har då verkligen att släks på som vi säger på Öland. De är så fina. Och så tunt stickade!
SvaraRadera